Det har varit två intensiva dagar i att söka jobb. Det svåra (bortom det jag redan nämt) är att hitta de där jobben som man skulle kunna få men ändå är helt nya för en. Jag vill lära mig något på ett arbete och inte bara arbeta för att tjäna pengar. Så inte bara undersköterska! Vad kan jag göra mer? När jag söker på platsbanken går jag på ort och sorlar igenom för att se om där är något jag kan tänka mig, men jag försöker också komma på företag som lägger upp sina tjänster på sin hemsida eller som man kan skicka in en spontan ansökan till. Med tanke på det så har jag ett sådant företag på lut där jag ska skicka in en spontan ansökan. Rätt vad det är så får man ju napp och det är ju det man vill. Jag försöker hålla koll på var jag sök mig någonstans, det kan bli lite vimsigt från och till. Brevid mig har jag listan på vad jag har gjort för att förändra min situation, för nu gäller det verkligen. Jag vill ha ett nytt jobb, gärna där jag också lär mig något nytt på ett eller annat sätt.
Det är klart att jag söker jobb som jag inte är särdeles intresserad av, helt enkelt bara för att söka för som sagt det kanske nappar där ändå. En gång gjorde jag så, sökte mängder av jobb och fick napp, inte på tjänsten jag sökt men jag fick ett långtidvikariat och det är alltid en början, fast å andra sidan så kom jag inte ihåg att jag sökt tjänsten! Jag har lite ess i rockarmen om det inte skulle ta sig inom en snar framtid, jag kommer knappast vara långtidsarbetslös, det är liksom inte jag (inte någon skulle jag tro).

Allt gott,
Ellinor

Om något kommer allt detta skrivande och jobbsökande gör mig mer säker vi tangentbordet. jag hade väl aldrig kunnat tro att jag skulle kunna skriva så snabbt som jag gör just nu här vid mitt skrivbord. När jag var i tonåren så kämpade jag som bara den för att få upp hastigheten i att skriva vid datorn och det tycks ha givit gott resultat så här som en reflektion si och så där femton år senare.
Det är väl egentligen självklart att hastigheten ökar när man ska skriva mycket som är tråkigt och uppreppingar. Så roligt är det inte att hela tiden skriva var man jobbat och hur länge, jag vill i alla fall bli av med det väldigt fort. Fast för att vara helt ärlig så är det nog inte det värsta, det måste jag faktiskt lägga på frågan kring referenser, man ska fråga dem varje gång och alla företag vill att man ha med dem. Bara så ni vet så lämnar jag inga referenser om jag inte kommer till arbetsinterjuv, tycker det är helt onödigt. Sen finns det dem som endast ber om referenser från de som varit överordnade dig, som om det skulle kunna säga något riktigt sakkunnigt? Ja, fast å andra sidan så står det att en referens ska vara en person du litar på och som du vet kommer tala i positiva ordalag om dig, i alla fall i överläggande mängd.
Japp det kommer antagligen handla rätt mycket om mitt arbetsökande här på bloggen för tillfälligt, det är så. Jag skriver hela tiden om den livssituation som jag befinner mig i, så har ni tur blir det lite annat också eller så kanske ni finner min jakt på ett arbete otroligt spännande och vill hänga med, vad vet jag?
Fast i ärlighetens namn kan jag farktiskt lova att det kommer handla om mer än mitt arbetsökande, för som vanligt är jag ju ständigt aktiv i Svenska Kyrkan och går i kyrkan nästan varje söndag (om jag inte råkar jobba!) och det brukar ju avspegala sig här. Och i med jag fick lite goda nyheter i går så kanske det blir lite om mitt handarbete och liknade med.

Allt gott,
Ellinor

Då ska jag dra ut i det öppna. Jag är arbetslös efter som jag valt att göra ett studieuppehåll, både av nödvändighet och att jag faktiskt har varit lite skoltrött. Ora er inte, jag ska ta upp studierna igen inom sinom tid.
Vad är då det värsta med att vara arbetssökande? Det personliga brevet. Vem skulle trott det? Det personliga brevet ska ändras, eller anpassas är väl ett bättre ord, för varje ansökning man gör och det ska låta som om man är heltaggad för jobbet utan att överdriva. Där ska stå att man är den de söker på ett någorlunda ödmjukt sätt och ändå ska man sticka ut bland andra sökande. I detta ligger problemmet, för hur skapar man denna balansen? Och särskilt i alla jobb man söker! Det är helt klart så att varje jobb man söker inte är ett drömjobb, och jag är ju faktiskt utefter det heller, men jag vill pröva något nytt, något annorlunda än det jag har gjort tidigare.
Jag har kvar min timanställning här på ett boende i Perstorp, men jag får inte särskilt mycket bokningar där, alldelles för lite för att jag ska kunna försörja mig på det. Tog hem min mugg sist jag gick av en bokning, den andra vikarien tittar på mig och säger "du känner dig rätt säker på att du inte kommer jobba så mycket här med, eller hur?", vi hade pratat om det under dagen. Och ja, jag känner mig rätt säker att det inte är där jag kommer försörja mig genom att jobba där närmaste åren, det kommer bli någon annanstans. Var, det vet jag inte än, men förhoppningsvis blir det något som hjälper mig växa som människa!

Och till det jag inte berättat än...
Jag har börja sjunga i kör igen efter mer än 10 års uppehåll. Vi har redan haft två framförande och närsta sker på lördag klockan 16:00 i Perstrop kyrka och alla som kan och vill är välkomna! Det är med skräckblandad förtjusning jag gör det, men det är lite av det som gör det så underbart. Jag har inte riktigt "hittat" rösten än, inte för jag sjunger dåligt men det tar lite tid att anpassa mig till körsång igen. Jag har faktiskt hört att jag sjunger rätt bra, en fråga mig till och med om jag försörjde mig på det, det är nog den finnaste komplimang jag fått! Önskar bara jag kunde spela instrument, det vore så kul. Målet är att försöka införskaffa en gitarr och lära mig spela, men det kommer ta tid. Djupt intresse men föga talang skulle nog bekriva mina försök med instrument bäst.
Där finns fler saker som jag skulle kunna berätta, men jag vill inte lägga allt i det öppna. De som känner mig offline vet förhoppningsvis att det bara är att ringa om de är nyfikna. Men egentligen är det inga stora grejer, bara sånt som jag känner är lite personligt och känslosamt för mig.

Men tillbaka till det personliga brevet...
Har ni några tips? Skulle verkligen behöva det! Ska sätt mig att söka tre jobb idag, om bara jag får till de där personliga breven.

Allt gott,
Ellinor

Hösten är en alldeles särskild tid, jag älskar den. Dels för att det börjar närmar sig advent med storm steg, äntligen en förändring i kyrkoåret (tiden efter trefalighet är lång!), men också för att den gör mig lite deppig. Nu tänker ni säkert hur jag kan tycka detta är något bra? Det flesta av er gör nog inte det själv, men jag gör. Att bli inspirerad är väsentligt för mig och det där lite deppiga hurmöret är väldigt inspirerande, det gör mig lycklig. Jag vet att det korsar varandra, men det är bra så.
Jag älskar det faktum att jag läser in mer i texter och filmer än där faktiskt är och börjar storböla för varje lite sak. Och ja, jag har gråit så att ögonen har varit julröda. Okej, det är väl inte helt perfekt, med vad är egentligen det? Det finns ju faktiskt saker som kommer upp till ytan med det. Det är ju bra att rensa ut, men inte att älta och ibland blir det väl lite mycket ältande. Livet blir ju faktiskt aldrig som du planerat, det är ju faktiskt det som sker medans du plannerar.
Ta inte miste, jag har en plan, en långsiktig plan. Jag kan skymta resultatet av den och det fyller mitt inre med en längtan. Det gå ju inte bara att gå att vänta på att livet ska ske, ibland måste man agera och allt blir inte som det är tänkt, det är då det gäller att var flexibel. Långsiktigt var ordet, tålamod läggs på, men hopplösheten har jag kastat bort.
Med de goda nyheter jag fått ikväll känner jag att inget är omöjligt, i alla fall väldigt lite och det är faktiskt jag som sätter gränserna för vad som är möjligt. Tron på mig själv är viktig.
Så jag kanske är lite går, men jag är lycklig. Så jag kanske är patetisk, men jag skrattar!

Allt gott,
Ellinor

Det är den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, färgen är grön och temat är samhällsansvar. Ett ständigt aktuellt tema, det ska medges, men kanske är det mer aktuellt än någonsin när vi möter en flyktingkris som är större än vid andra världskriget. Det gick bra då och det kommer gå bra nu. Vi alla ställs ständigt i en konflikt mellan att vilja hjälpa och att inte röra upp vår trygga, lugna tillvaro. Detta skapar rädslor och när dessa rädslor inte kommer ut i det öppna så sker hemska saker. Allt måste diskuteras, allt måste få finnas i ljuset för att det inte ska bli totalt mörker av det. Rädsla för sina egna åsikter väcker rädsla för föremålet för åsikterna.
Frågan om hur vidare vi är skapade till Guds avbild och på vilket sätt det skulle uttrycka sig är en ständig diskussion, både bland troende och icke-troende. Är det utseendet, är det mentalt eller är det något annat? I denna diskussion möter vi också svar som människor är djur eller delfiner är minst lika kloka som gör ett försök att jämställa människan med resten av skapelsen. Ansvaret är ett av svaren. Med allt vi kan så måste vi också ta ansvar för det, detta ansvar får vi i samband med vår skapelse. Inom etiken så pratar de om att man födds in i ett samhällskontrakt där de finns visa villkor som ska upp fyllas, ett exempel är du skall icke stjäla och jag skulle kunna ta detta hur långt som helst. Det är vad man vi säga med frasen man tar seden dit man kommer.
Så ja, ansvar är en "gudalikhet" som vi har. Det är inte lätt, och även om man inte är troende så finns det andra aspekter av livet som pekar på att ansvar är en del av det som skiljer oss från resten av skapelsen. Ibland är ansvaret individuellt, ibland är det gemensamt, men vi får aldrig glömma att vi har en del i det! Att tänka att "det gör någon annan" är en fälla. Jag kan inte gör något åt allt, faktum är att det jag personligen kan göra är väldigt lite, men det hör till saken jag kan gör något litet någonstans. Om det så handlar om att lägga de fyra kronor som man fått över i tiggarskålen utan för Ica eller sticka och skicka så blir det en stor handling när man inser att det är många som gör det och det är i sanningen ett äkta samhällsansvar!

Allt gott,
Ellinor

När jag fick "nej" till att bli prästkandidat i Lunds Stift så kände jag personligen att dopfrågan varit en dealbreaker. Det är klart att jag visste en del om dopet redan då, men jag hade aldrig reflekterat över varför man ska ha barndop, det var helt enkelt självklart. Dock är inte det jag tänker och känner kring det självklart för alla andra. Om en förälder frågar varför de ska döpa sitt barn så är det inte tillräkligt att säga "För att ta del av den kristna gemenskapen" även om det är en viktig del.
Jag reflekterade ett tag över frågan och det ovan är vad jag kom fram till genom undersöka och förstå. Min reflektion besvara även frågan kring varför man ska låta sig döpa sig alls. Det är minst lika viktigt eftersom jag inte anser att dopet är det som gör en kristen, tvärt om så är det en bekräftelse på att man är kristen. Alltså kan man kalla sig kristen utan att vara döpt.
Reflektionen är av den karaktären att den riktar sig till föräldrarna, det var så jag hanterade frågan medan jag arbeta med den.

Reflektion (se bild):

Allt gott,
Ellinor

De allra flesta människor som jag känner har en förmåga att anpassa sig till vad som anses normalt i offentliga situationer, men inte jag. Jag är alltid lika unik. Vem jag är tycks alltid vilja komma fram och jag varken kan eller egentligen vill hindra det, även om jag från och till hamlar i vad som närmast kan beskrivas som prekära situationer. Mesta del är jag hyfsat "normal" & sticker inte ut något särskilt, inte vad jag märker i alla fall! Det är ju möjligt att jag ändå gör det men är så vann att jag inte längre lägger märke till det.
Även om det kan upplevas att vara förskräckligt jobbigt att vara unik offentligt så är det inte det egentligen. Tricket är att tro (VETA!) att man har rätt att vara unik, att man ha rätt att vara sig själv. Att göra det med ett högburet huvud utan att se ner på andra är nyckeln. Att jag klara det beror på att jag gillar utmaningar och att utmana människors fördommar och mina egna. Vad jag tycker om mig själv är det absolut viktigaste. Jag klär mig inte för andras skulle, utan för min egen.
Att få vara unik är något jag är otroligt tacksam för varje dag, det vill jag tacka Gud extra mycket för just idag.

Allt gott,
Ellinor

Ingen har sagt att det ska vara enkel. Det är väl något jag kan acceptera, men måste det vara konfliktfyllt rent känslomässigt? Där är en viss risks att jag skriker av frustration.
I min egen bubbla så är allt bra, men när jag ska befinna mig utanför den så är det inte riktigt lika bra, vilket rubbar harmonin i min egen bubbla! Ena dag kan jag tänka att livet är gott och jag har det bra där jag är för att nästa dag bara önska att jag kunde rymma min väg och börja om på nytt. De dagarna känner jag mig missförståd och ohörd, rent av obetydelsefull. Men jag kan inte fortsätta "rymma", det har jag gjort förr och det har aldrig funkat. Människor är lika över allt, det finns en av varje sort i stort sätt överallt. Det är både skrämmande och fracinerade och för mig helt ohanterbart.

Allt gott,
Ellinor.