Rädslan är antagligen våran värsta fiende som individer, vi behöver försäkring om det kommer gå bra trotts att vi stötter på farthinder. En del av oss är rädda för att förlora någon som är oss kär, få missfall, andra är rädda för att komma människor nära, att våga älska. Det låter så hemskt när jag skriver ut det, och vi har diskuterat människans behov att alltid tillhöra någonstans, i någon form av gruppsammanhang och dess förhållande till ondska - varför kan normala människor utföra onda handlingar -, hur vi påverkas av grupptryck och aukoriter. Visst är det lustigt? På en nivå är vi flockdjur och på en annan är vi individer, det är kanske det som skiljer oss från djuren, det är gränsen går. Vi måste också mötas inom båda förhållanderna, som flockdjur och som individer, vilken konflikt det bildar.
Det jag är rädd för just nu är att förlora den sprirande lycka jag känner just nu, jag är glad som alldrig för och lycklig på ett helt nytt sätt, det är helt enkelt för bra för att vara sant. Jag trivs med mig själv, skolan gå bra just nu och jag mår helt allmänt bra trotts en överdos av allergichocker (pollen)! Allt detta yttrar sig med att jag ligger i fas i livet, med skola och hem, för tussan, jag bakade 4 olika saker i dag, två sorters muffins, bröd och bullar och jag har plockat undan efter mig. Är också ovanligt pigg, vilken är orsaken till att jag faktiskt gjort det jag gjort. Men ibland så smygger rädslan sig på i mörka stunder att det ska försvinna, att skolan kommer överhoppa mig igen, att jag inte har jobb till hösten och liknade, men den rädslan försvinner när jag inser att jag är lycklig. Är inte det lustigt?
Allt jag vill är skratta, dansa och sjunga, om så bara för katten och mig själv. Det är som jag sagt tidigare, möjligheteran ligger i mina händer och just nu känns det som det är hur många möjligheter som helst där! Det är som om jag har tagit ett beslut som varit precis rätt, dock vet jag inte vilket!

Allt gott,
Ellinor

En överblick över det som jag bakat idag!

Solen sänkte sig och ljuset spred sig som en mjuk eld längst horisonten när jag kom hem från Malmö idag. Det ska sägas att jag aldrig upphör att farcineras av det, särskilt efter en helg som, efter en tid med mycket sol och värme, varit ovanligt kall och regning. I dag känner jag mig lite extra lyckligt lottad, jag har nämligen fått mysa med min lilla sju månader gamla brosdotter. Hon och jag somnade sittande i en förtölj under eftermiddag och jag kan inte tänka mig något som skulle kunna vara mysigare, om jag stötter på det så blir ni de förstar som får veta. Det var ett oväntat nöje, jag hade nämligen glömt att min lilla syster skulle vara barnvakt i dag, men så vad det till min stora glädje.
Det största nöje av mitt liv är det faktum att jag är både moster och faster till en hög med ungar, trotts att det påminner mig om något jag saknar och längtar efter så fyller de en del av det tomrum. Jag älskar dem och skulle gå genom eld för dem, så är det bara. Där är en stor glädje att vara den sidan om, även om där också är ett avstånd. Till en del av dem är jag reserven, och jag tro och hoppas att de vet att jag alltid finns där.
Jag minns när jag höll dem första gången och jag har många fler minne på det. Det är inte bara för föräldrarna som barnet är som en solkatt i bur, de växer så fort.

Allt gott,
Ellinor

Jag håller på att ordna, jag drömmer om ordning och reda där hemma. Det tar sin tid, men jag har lyckas lite i alla fall. Jag har fyra kartonger fyllda med pocketböcker och det blir minst en till, säkert två skulle jag tro. En av dem är redan nere i källaren och jag ska ta ner de tre andra under nästa vecka, kanske redan i morgon. Kanske har jag snart möjlighet att skaffa de bokhyllor som behövs för att ha dem uppe, men tills dess så får det faktiskt va nerpackade. Jag har faktiskt inte mage att slänga en bok, om så en pocket, det går helt enkelt inte, inte ens om jag tycker det är den sämsta bok jag kan tänkas läst.
Hahaha, tänk er, en dyslektiker svag för böcker, där rök en del av de förefattde meningarna! Jag älskar doften och köper alltid minst en bok på bokrean. Det är lite ironiskt, jag borde läsa kurslitteraturen men jag fastna ständigt i skönlitteraturen. Märks det i hur jag skriver? Ibland undrar jag.
Jag blir galen om jag inte har något att läsa och det spelas upp som en film i mitt huvud, jag älskar det. Böcker är bättre än filmer, mycket bättre, det är detaljerna som gör det. Just nu läser jag böcker som är i serie och ibland har det ett par parallella historier som berättas, det gillar jag. För trotts allt gör det boken med realistiskt, för vem har inte parallella historier som knuter an till sitt eget liv?
Ska vara helt ärlig, det är kärleksromaner som gäller, och till största del med lyckliga slut fast inte utan drama. Någon enstaka gång så blir det med ett olyckligt slut, och då har jag inte kunnat släppa boken och antagligen skulle mina ögon vara helt rödgråtande. Det är dock inte bara kärleksromaner, läser fantasy också, men då är jag väldigt kräsen och ofta handlar det om att jag läser om, mina favorit författare inom området lever inte.
Någon enstaka självbiografi händer det att det blir, nästan aldrig en deckare och aldrig en thriller eller skräck, inte än i alla fall och inte troligt att det blir. Jag vet dock vad som behövs för att övertala mig att läsa den typen av bok, om jag gör det så lär ni vet vad och varför jag gör det.

Allt gott,
Ellinor

När jag var tonåring så blommade jag aldrig ut, av flera skäl så kunde jag inte. Ett av skälen var, som det ofta är, är rädsla. Jag hade blivit nertryckt i att jag inte dög som den jag var, att jag varit bättre som någon annan. Det var inte det att jag var blygg, och ingen skulle säga att de tyckte jag var osäker, men säkerheten var en mask över vad jag verkligen var. Enda sätt jag verkligen kan beskriva det på var att det tog stopp, jag hade byggt upp en mur runt om mig som inte bara skydda mig, den hindra mig från att vara den jag ville var och utvecklas i den rikning som jag ville. Som min äldsta syster sa till mig: "Du måste sluta älta i det förflutna och inte låta det styra ditt nu och din framtid!" Hon har en poäng (även om det bär mig emot att säga det), jag hade ju fastnat.
Det tog mig fem år att faktistk lista ut och förstå vad jag ville mitt liv. Ingenting hade ju hänt som jag ville som tonåring. Jag gick in i vuxenvärlden med en bild av att allt skulle falla på plats, mer eller mindra av sig själv. Thji fick jag! Det var uppenbarligen inte barnmorska jag skulle bli och inte heller medicinsk bioanalytiker, jag var minst sagt chockad när jag fått mitt kall in i teologin. Lustigt nog var ingen annan det när vi prata om det, alla tyckte bara att det var spännande! Lägg märke till att jag inte varit aktiv i kyrkan på fem år då, bara varit i kyrkan i samma församling till jul och påsk när jag råka va och hälsa på föräldrana, om vi bortser från ett dop i Månsarp Kyrka utanför Jönköping.
Att lämna det man byggt upp under fem år är skrämmande, men det var ändå lite att återvända. Rädslan fanns att den självsäkra unga kvinna, som jag trodde jag var, skulle falla under alla de smärtsamma minnena, att jag inte skulle våga gå hela vägen. Jag vågade bara tänka en sak i taget under början av den där första terminen 2012, tills jag fick nya vänner, då våga jag titta på hur hela utbilningen skulle te sig. Andra terminen var minst lika skrämmande, men det gick, otroligt nog!
2013 så sökte jag som prästkandidat i Lunds stift och fick ett *nej* som kom att prägla hela 2014. Det var förördande, hittade dikter och texter jag skrev då, jag var vilsen. men jag hade inte tid att falla, mitt fall kom senare. Jag flyttade från Malmö till Perstorp. Redan innan jag fick ett *nej* så hade jag bestämt ming för att engagera mig kyrkan, ja, jag var ivrrig att göra det, men också lite rädd. För första gången så skulle jag vara verksam i en annan kyrka än den jag vuxit upp i! Föga annan jag väl att jag skulle få en helt annan inblick i hur Svenska Kyrkan kan se ut!
Nu hade min stabila mur först sprukit och sen raserats nästan helt, det är en liten bit kvar. Ur denna är jag på väg ur och blomma, varje dag kommer jag ett steg närmre mot henne jag faktiskt vill vara. Det handlar så mycket att våga, våga ta det där jobbiga steget och tro att det kan leda till något gott. Att faktiskt få växa som människa är nog den störrsta av gåvor.
Just nu är jag något otroligt lycklig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Möjligheterna ligger för mina fötter, jag ska bara våga ta steget och det är lika kittlande varje gång jag faktiskt gör det. Den där känslan vinner över all rädsla jag någonsin upplevt mig känt! Vem vet vad morgondagen kommer med? Inte jag, och det tycker jag är något så otroligt spännade! Jag får växa och utvecklas, kanske mer än så.

Jag står med möjligheterna i mina händer!

Allt gott,
Ellinor

Idag har jag hållit på och städat, ja, jag håller fortfarande på och städar. Det ska bli så vårrent som jag bara kan får det nu när städlusten är här! Det gäller att ta chansen när allt klaffar, det händer inte allt för ofta. Hur skönt är det inte när det är färdigt? Hur underbart är inte en ren lägenhet? I morgon ska jag handla, ska försöka köpa på mig lite blommor till balkongen med, vill verkligen ha det, det ser så tråkigt ut med en tom balkonglåda.
Ibland är det helt enkelt skönt att städa, med musik i öronen och tankarna fria att sväva som de vill. På så sätt blir det någon form av avkoppling i det med, fast det inte är min favorit sysselsättning. Fast dra mig baklänges om det inte känns helt underbart när det väl är rent och där sprider sig en svag doft av blommor eller citron genom lägenheten, det är i sanning avkopplande. Vid sådan tillfälle vet man att man ha förtjänat slänga upp bena i soffa, slötitta på teve eller sätta på en trevlig film.
Nä nu ska jag fortsätta!

Ha det så bra!
Ellinor

Under eftermiddagen har mina tankar gått till ordets betydelse. Det kan vara väldigt kaotiskt när det uttalas, men minst lika kaotiskt när det inte uttalas. En insikt som jag fick var just det, ordets närvaro som frånvaro. Vad är ord om man inte menar dem när man säger dem?
Där finns ord som aldrig borde uttalas, när det ändå gör det så pröva de människorna som hör dem. Vidare finns det ord som borde uttalas och uttalas ofta! Att ta förgivet att de orden är underförstådda kan vara minst lika förödande som de orden som alldrig borde uttalas.
Mer än ord, det är allt som behövs för att visa vad du känner.
Ord är inget utan handling och handling är inte något utan ord, så mycket har jag kommit fram till. Handling kan bekräfta orden och orden kan bekräfta handlingen. Även om jag vet att orden som sägs kommer från hjärta så kan jag ändå tvivla på dem om handlingen som bekräfta dem inte finns där och vice versa.
Det är klart, ord har inte större betydelse än vad de som hör dem ger dem, jag antar att det gör att det är lättare, på sätt och vis, att gräla med de hårda orden med en främling till skillnad från att gräla med någon som betyder nått. Det är också rätt talande, om vi vågar vara sårbara så använder vi antagligen inte de svåra orden som orsakar smärta, utan de svåra orden som orsakar glädje.
Jag är långt ifrån färdig med min reflektion kring ordet och kommer antagligen tycka att jag glömt något här senare, men det får ta sin tid.
Ord kommer inte enkelt till mig

Allt gott,
Ellinor
Det är bara ord, men ord är allt jag har...

Det är fantastiskt att det blev ytterligaren en vacker dag. Bara möjligheten att byta alla långbyxor och tjocka jackor, mot kortbyxor och kjol, linnen, t-shirts och tunnare jackor är ju helt undebart! Jag har längtat mer än jag trodde! Om jag hinner så sitter jag på balkongen och äter min frukost medan solen stiger högt upp på himmeln, vilken underbara känsla!
Nu är det några dagar med mindre skolarbete, och det är skönt, ibland blir det bara för mycket. Ta inte miste, jag gillar verkligen kursen jag går just nu och det mesta känns logiskt och rätt. Sitter kvar i Lund, inte för att plugga utan snarare förbereda mig för att åka hem, det är ju inte så roligt om telefonen skulle slockna i fall jag skulle få ett viktigt samtal eller nått åt det hållet.
Så jag sitter och lyssnar på en ljudbok och skriver detta inlägg istället och tänker snart gå ut och njuta av vädret. Underbart är, enligt erfarenheten, kort, ja, kanske inte helheten men vi får bara korta stunder ska vara under långa stunder. Hmm, jag blev vist lite obiggripligt, vilket jag upplever mig själv bli rätt ofta.
Skriver i alla fall som så att tangetbordet glöder, nästan i alla fall. Sitter i samma veva och önskar att jag kunde skriva lika snabbt när jag skriver på mitt examensarbete, vilket i och för sig ha fått ligga på is den senaste tiden, tyvärr. Önskar verkligen att jag ville ta mig i kragen och bli färdig, men så är det inte. Jag dra verkligen ut på det, men snart att jag att jag måste göra något åt det.

Det var det.
Allt gott,
Ellinor

Jag har tittat tillbaka på bloggen, har haft den i ungefär två och ett halvt år. Bridget Jones kan slänga sin dagbok i vägen, fast kanske inte. Sitter och undar hur många sidor det skulle bli om jag satte allt på A4:a. Ingen Bridget Jones precis, men ändå. Precis som många andra har jag fått ihop en hel del ord här. Jag har fått ihop en hel del sidor i skolan med, det är helt galet otroligt, helt j@vla övertygad om att det antagligen är närmre tusen sidor där (överdrivet nog, men det känns så, särskillt om man räknar allt som raderas och skrivits om)! Så många sidor inom samma ämnes ram, det är så fascinerande. Det har varit med så mycket känslor, både ilska och glädje, frustration och rastlöshet i de texterna. Kan ni förstå hur mycket känslor som finns bakom de akademiska texterna. Jag kan inte titta på brädan (där doktoranderna spickar upp sina avhandlingar för den allmäna granskningen) utan att förundras och fascineras över vilket tålamod och disciplin som ligger bakom varje ord i dessa böckerna!
Allt det får mig att fundera på om jag en dag kanske samlat på mig tillräkligt med intresse och tålamod för att skriva en doktorsavhandling! Det vore stort, men jag vet att den dagen jag bestämmer mig för det, om jag gör det, då är jag modig, särskillt med att mitt akademiska skrivande som precis når över nivån godkänt när jag slitit håret! Det är ren tur att jag allt hår kvar på huvudet!

Allt gott,
Ellinor