När månen lyser klar och en bokserie är utläst så kommer inspirationen på och jag öppnar upp mitt hjärta och berättar antagligen en del jag sagt förr på ett nytt sätt och en del nya saker med:


Jag har precis läst ut de fem böckerna om Percy Jackson, halvguden i NY. I hela den bokserien så har hans födelsedag en central roll, särskilt hans 16:de. I alla fall så dröjer det till slutet av sista boken som säger exakta datum, allt man får veta innan är att det är vid slutet av sommaren men innan terminerna börjar.
Igår var jag ute och gick i skogen och som vanligt när jag låter tankarna sväva bort så tänker jag på kärlek och hur mycket jag skulle vilja ha en man i mitt liv. Mitt i dessa tankar så går jag förbi en manlig joggare och jag gör allt för att inte titta på honom, för tänk om!!! Jag kom till insikt att det jag önskar mig mest även skrämmer mig mest. Inget sker ju som man planerat eller förväntat sig, allra minst kärleken som jag insåg fanns en risk att jag skulle springa på där på skogsstigen där jag plockat blåbär. Det hände givetvis inte, om det gjort det så skulle jag nog sprungit min väg. Inte helt olikt Maria av Magdala i Jesus Christ Superstar, fast antagligen värre.
Percy Jackson har ett liknade problem, han är kär men vågar inte erkänna det, inte ens för sig själv förrän i femte boken, ja kanske fjärde, med nöd och näppe. Varje gång har försöker berätta det för tjejen, Annabeth, som uppenbarligen hyser liknande känslor så kommer det saker i vägen och han får inte fram orden. Där finns en liknade skräck som jag kan förstå. Annabeth kallar till och med Percy fegis för att han inte kan uttala orden hon vet han håller inne med. Till sist efter den "slutliga" striden så tar hon tag i saken efter väntat två år på honom att göra det. Hon kommer med en bakelse på hans födelsedag vilken han själv glömt bort, den 18:de augusti. När jag läste det så började jag skratta ut högt, det är ju min födelsedag! Likheterna blev en parodi av mitt liv, jag sa aldrig till min första kärlek att jag gillade honom. Dels var jag för upptagen med att känna mig lycklig över att slutligen vara kär, men kanske framförallt så var jag rädd. Jag trodde att min kärlek i en tolvårings kropp skulle försvinna fort, att det bara var första gången, föga anade jag att den skulle vara intensivt i tre långa år. Inte heller skulle jag kunna gissa att jag aldrig skulle få känna på samma sätt igen, inte än i alla fall och jag är snart tjugonio. Jag har försökt, men ju längre tiden gått desto mer har min första kärlek blivit ett ouppnåeligt jämförelse, kraven på kärlek har blivit för höga och rädslan för stor.
Det är väl inga slående likheter, om man bortser från födelsedagen, men där är tillräckligt för att jag skulle regerar och uppleva ironin i det. En sådan självinsikt är både skrattretande och smärtsam, särskilt med tanke på att det jag önskar mig mest i livet också är det som skrämmer mig mest. Så är det ständigt, men ibland så vågar jag ta steget och hoppar utan att veta vart jag ska landa och hur det kommer att bli. Det finns något kittlande i det, varför skulle man annars anta en del av de utmaningar livet ställer en inför? En del sker för att man måste, som att börja gymnasiet, ny på jobbet och liknade. Andra sker för att man är kallad och därför fattar mod till det, som att läsa till präst. Det kan dock vara lika svårt att avluta något av samma anledning till att man påbörja det. Att stå fast vid ett beslut är nog bland det svåraste man kan göra, det gäller att inte stirra sig blind på hinderna som ligger i ens väg utan att alltid har målet i sikte. Trotts denna kunskap så sviktar man ibland och kan inte se målet. Jag vet inte vad framtiden har åt mig, men jag vet att jag inte få låta rädslan styra mig när jag möter vad än morgondagen kommer med.

Allt gott,
Ellinor

Jag har blanade känslor till att det blir allt mörkare. Det är för all del mysigt att få tända ljus och titta på stjärnorna (om de nu syns bakom molnen). Trotts detta så känns det inte enbart bra, kanske har det med min livsituation att jag göra eller så är det faktum att jag närmar mig men tjugonnio-årsdag med en skrämande hastighet. Jag ska helt ärligt säga att jag har åldersnoja och det av flera olika skäl. Det är väl inte helt rationellt att tänka att man börjar bli gammal när man bara är tjugonio, men det är inte åldern i sig som gör det.
Jag hör min biologiska klocka skrika efter mig och undra vad jag håller på med. Egentligen gillar jag inte att använda begreppet klocka om det som sker i mig, men det är i brist på annat som jag använder det. Det närmaste jag kan beskriva det som är att jag har kommit i orytm med min natur, med vad som borde hänt, en slags obalans.
Idag känns allt det påtagligt nära när mörkret sänker sig över landet som ett tungt täcke som antyder att en vinter kommer att komma. Det jag gripper tag i är att mitt tur tal är nio och jag vill minnas att nittion var ett bra år, så jag har höga förhoppningar på tjugonio ändå.

Allt gott,
Ellinor

Idag var jag gudstjänstvärd i Hyllie Kyrka i Malmö. Det är alltid trevligt, alltid är det någon man känner så man får ett trevligt sällskap efter. Det är väldigt socialt att befinna sig i kyrkan. Vi hade finbesök i bänkraden i kyrkan, ärkebiskop emintus K.G Hammar satt där. Det uppmärksammades först av övrig församling efter nattvarden då alla hör högt och tydligt en man uttryckte "är inte det K.G Hammar?" och vi som visste fnissar till och församlingsherden som höll i Gudstjänsten små ler.
Det handlar om efterföljelsen denna söndagen och texterna gör en konfys fast än jag ändå tyckte det var glasklart. Men det är som de säger att det är oftast det allra enklaste som är svårast att förklara. I ett tappert försök valde församlingsherden att göra detta med att reflektera över Kristus som en kämpe för rättvisa. Kanske är Kristus sarkastisk när han i dagens evangelium (Matt 5:20-26: http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+5%3A20-26 ) när han uttrycker att man måste överträffa skriftlärda och fariséer för att komma in i himmelriket eller så kanske han visar han på en annan väg genom att uttrycka det. Det är ju inte främmande att Kristus Jesus är ganska obegriplig, men detta brukar ju gälla främst för lärljungarna och inte oss. Ibland händer det dock att det blir något obegripligt även för oss. Jag tror ändå att det främst handlar om att vi ska ta oss en funderar på vad vi anser en god människa är och försöka leva i det. Som Paulus skrev i brevet till församlingen i Rom, Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rom 7:19), så kan vi förstå dagens evangelium. Vi står i en ständig konflikt med oss själva, men vi kan vara goda människor.
Sist men inte minst så fick jag idag veta att min kompis Clara spelar in podcaster kring texterna. Det kallar hon predikopoden och hon har hjälp av andra kolleger inom prästerskapet. Jag har inte hunnit lyssna på ett helt avsnitt än, men det ska jag absolut göra. Ni kan lyssna på den på hennes blogg http://predikopodden.blogspot.se
Det är så att jag nästan blir sugen på att också göra en pod, men det får lov att vänta.

Allt gott,
Ellinor

I går blev IKEA inte av på grund av att jag fick ett arbetspass, så jag tog det idag. Det är lite krångligt att ta sig till IKEA när man inte har bil, men det går. I vanliga fall skulle var tåg antingen till Åstorp eller Helsingborg, men under sommaren är de ersatta av buss. Så det blev buss till Åstorp för att byta till regionbuss där. Resan till Åstorp gick bra, bussen var full men det var inte het och kvavt i bussen, annat var det på nästa buss. Ungefär lika mycket folk men absolut ingen luft, jag satt och viftade med några papper hela bussresan, tur att jag lagt ner det i väskan. Det var faktiskt en ren välsignelse att komma in på Väla, svalkande och lagom varmt ändå.
Jag sa att jag bar skulle fönstershoppa, men som alltid så blev det några småsaker ändå. Nu stå jag på bussen hem, japp, jag står. Bussen är inte överfull, men full likt väl. Fast till slut finns där ändå någonstans att sitta. Det är i alla fall bra mycket bättre luft på denna bussen.

Allt gott,
Ellinor

Fick jobb idag. När jag skulle hem så gick jag en omväg i solnedgången.

Mörkret kryper sakta in, i horisonten syns en ljusblå rand. Dagen var varm, men inte olidlig. Kanske beror det på att jag varit ledig, dagen hade antagligen varit helt olidlig om jag jobbat. SMHI har lovat ännu varmare från och med i morgon, men jag är ledig. Jag glömmer dock att dricka, kaffe är inte bra i värmen eftersom det är vätskedrivande, man behöver vatten.
Med tanke på värmen så måste jag vattna mina blommor. På balkongen fick de en liten skvätt idag, men de inne har inte fått något än. Få se om det blir någon torka. Om resten av sommaren blir varm och solig så kan man ju räkna med att varje strand kommer vara full med människor.
Till stranden ska jag inte i morgon, det ska ju bli fint. Jag tar antagligen vägen till IKEA istället, förhoppningsvis är där lite folk.

Allt gott,
Ellinor