Då var det snart dags för ett nytt år. Fast i år firar jag inte speciellt att de gamla året är slut, håller faktiskt på med lite hemslöjd istället (och hoppad på att grannen slutar spela så hög musik så att jag hör bastonerna näst intill så jag skriva ner dem!). Håller på att virka och klippa trasigt tyg till tyg-garn som ska bli trasmattor.

Nåja, i morgon är en annan dag, ja faktiskt år. Det har redan börjat på delar av jordklotet. Så nu önskar jag er ett fantastiskt slut på 2013 och ett makalöst bra 2014!

Gott Nytt År!

Allt gott,
Ellinor

Då får jag besök av gamla kursare och vänner som jag ska bjuda på middag! Det ska bli jätte roligt och jag ser verkligen framemot det. Det ska bli tre rätters!

Allt gott,
Ellinor

Idag är den första martyrens dag, Sankt Stefanos. Han blev för sin trors skuld stenad till döds och mina tankar går åter igen till den förföljelse som sker av kristna världen över. Det får mig också att påminnas om klockorna som inte ville sluta ringa när det skulle ringa in julbönen på julafton och jag tänker att de ringde för alla dessa männsikor som inte har det privligeritet som jag att kunna fira gudstjänst i en kyrka utan ständig rädsla. Mina tanka går till dem och jag hoppas och ber för att de en dag ska få uppleva den religiösa frihet som jag så gärna tar förgivet.
Det är en högst aktuell debatt att prata om vår tids martyrer när kristna i Mellanöstern sakta försvinner på grund av förföljelse. Vi pratar om en enad kristendom, men hur kan vi göra det när vi diskutera skillande mellan kristen och kristen istället för att bara se till att männsikan är kristen. Dessa människor glöms bort, men idag vill jag göra oss påminda om dem. Där finns människor som jag är kristen, men tillskillnad från mig så är de förföljda för sin tro. Idag går mina tankar och böner till dem, låt kyrkklockorna ljuda för dessa människor!

Allt gott,
Ellinor

I år var jag på min allra första julotta, för mig var det speciellt eftersom det fortfarande är mörkt när man kommer till kyrkan så det känns som det är kväll. Midnattsmässa skedde i en helt ny kyrka, för mig alltså, och det är en rätt stor kyrka som nästan var full! Det värmer mitt armar hjärta varje gång en kyrka i Sverige är full vid en mässa, med tanke på att det finns kristna världen över som inte kan samlas till mässa och gudstjänst som vi gör utan är förföljda. Det har varit en central poäng i min jul, att det finns kristna i världen som är förföljda och lever i omständigheter som närmast påminner om de som fanns de första tvåhundra åren i kristendomens begynnelse. Kristna som får mötas i hemlighet i källarlokaler och liknade för att dela sin tro. Kyrkoherden i församlingen där jag bor berättad om en tolvårig kristen pojke i Kairo som han känner. Egypten är ett av de länder där kristna är förföljda. Han hade frågat denna pojke om han inte önska att han vara av annan religion ibland, pojken hade tittat förvånat på honom och sagt att man inte kan var det man inte är och det blev han svar på frågan. Det går inte att vara det man inte är, man kan bara vara sig själv. Inga märkvärdiga ord men de etsats sig fast i mig, för jag kan inte förneka vem jag är och vad min uppgift i livet är med det. Andra kan förneka mitt kall, men inte jag, det är själva kärnan i min existens, det mål jag haft i hela mitt liv. Det är inget ovanligt att jag känner detta extra starkt vid jul och kanske är det en poäng med det, men den har jag inte hunnit analyserat eller mediterat över det än.

Det finns mycket annat jag skulle kunna skriva om, för att inte tala om alla kärleksfilmerna med jultema som jag hunnit se under dagarna som passerat. Såg dock en film på tvåa, Luther, som lämnade med många tankar och funderingar för att inte säga förundran.
Just nu sitter jag och tittar på svensk humor när den är som bäst, Sällskapsresan, det kan inte bli mycket bättre än så.

Slutligen vill jag påminna alla om att julen vara i alla fall fram till trettonhelgen, så fortsätt vara snälla och omtänksamma om varandra och gläds att ni har varandra.

God fortsättning,
Ellinor

Vilket kom sååå olägligt. Jag som har en tenta som ska vara inne på fredag vid midnatt. Har haft frossa så jag har inte kunnat skriva nått. Ska försöka göra det i eftermiddag dock. Hoppas verkligen jag hinner!

Igår så var jag som vanligt på mässa i kyrkan som alla andra söndagar på året (då jag inte jobbat). Här i Perstorp där jag befinner mig hade vi en mysig mässa och jag, som den jag är, satt å funderade på hur den perfekta gudstjänsten, mässan, är för mig. För er som har missat det så har ett nytt handboksförslag testast i olika svenska kyrkor, en del av den lituriska musiken är jätte bra och fin, medan annat knappt går att sjunga för den vanliga kyrkobesökaren. Nu råkar det vara så att vi sjunger det osjungbara på gudtjänsterna här och jag tycker inte om det. Ibland känns det också som att önksan att vara högkyrklig krokar med att önskan att vara modern, det går att vara både och, men man måste var noga med hur man är det. Jag är till exempel inte alls förtjust i att stå i kö när jag ska ta emot nattvarden, jag tycker att det gör att den förlora en del av sitt syfte då. Nattvarden handlar om gemenskap, del med Herren men också med varandra, dom som lever, har levt och kommer att leva. Detta innebär att jag vill stå i en halvcirkel när jag tar emot nattvarden för att det har en stark symbolik för mig. Jag tycker också om att knäböja när jag tar emot den, men det är inget növändigt (med tanke på att det var första gången jag gjorde det i somras), dock är jag förtjust i den traditionella dukningen, inte för att den är symboliskt (vilket den delvis är) utan för att den är vacker. Själv är jag inte uppvuxen med denna typ av dukning så det är ganska nytt för mig men likt väl har det gått raka vägen in i mitt hjärta. Det finns en del saker till som jag tycker gör den mest givande gudstjänsten, men mycket är mer av vanna än tradition. Att kunna sjunga med och dela gemenskap är viktigast av allt, det är i detta vi finner kärleken.

Jag hade den stora lyckan att få komma ut till en kontsert i går i Härslöv kyrka utanför Landskrona där min vän E.P är verksam på många olika sätt, bland annat sjunger hon i kören där! Min söndag kväll hade inte kunnat bli mycket bättre! Kören sjöng helt fantastiskt bra och jag har fortfarande gåshud! Det var utan tveckan värt att lyssna till dem när de sjöng in den sista veckan innan jul! Jag hade möjligheten att sitta där genom repetionen också och som gammal körsångare själv så kan jag säga att det också var en ren skär njutning!

Allt gott,
Ellinor

Fokuset i dagens texter ligger på den som ska öppna vägen för Messias. Detta är Johannes Döparens uppgift, en mans vars liv inte skilje sig markant från Jesus, vilket inte är så förvånade med tanke på att visa källor hävdar att de är kusiner. I bibelforskning idag finns till och med de som hävdar att Jesus var Johannes lärjunge som Johannes sedan lämnade över stafettpinnen till, om detta är sant eller inte lär vi aldrig få veta dock.
När man talar om att han ska bana vägen för Herren så handlar det inte om att se till att gatorna är snygga och prydliga när Jesus en påsk 30-40år senare ska rida in till Jerusalem på ett åsnestor, även om psalmen 'Bredd en väg för Herran' kan uppleva att handla om det. Istället handlar det om att förberdda, göra människor redo för att någon som ska bli den störrsta är i antågande. Så för snart sex månader sedan firade vi hans födelsedag vars uppgift detta var, Johannes Döparens dag, den 24juni. Han predika omvändelse och så sant som det är sagt så kunde han låta brutal när man läser dagen evangelie text, kanske hade han inget annat val när tiden begav sig.
Vad ska vi då lära av Johannes döparen?
I min rubrik finns en del av svaret, vi ska lära oss att göra plats. Bana vägen i hjärtat, öppnade för Guds kärlek, men också att öppna den för våran med människor, för som Paulus sa så är kärleken störst av allt, och den sanna kärlek kommer från Gud och är hans vapen i kampen mot det onda. I varje söndag uppmanas vi att göra detta, upplyfta våran hjärtan till Gud och lyssna till det glädjebudskap som visar Guds kärlek till oss, till sin skapelse. Det är genom den nåden som beskrivs där som vi får möjligheten till detta.

Allt gott,
Ellinor

På både #svt och #tv4 text-tv idag kan man läsa om att riskerna att var förstagångs födderska vid trettio ger en ökad risk för en #graviditet med komplikationer. Till detta så mennar man att måste uppmana #kvinnor att #födda #barn tidigare.
Så här är det, jag är en tjej som börja närmar mig trettio, är singel och utan barn. Har bara EN kompis som har barn. Jag vill jätte gärna ha barn och hade skaffat det om jag haft möjligheten, men den finns inte där. Dels så har jag fertilitet problem, men det är också det faktum att jag är singel och det ser inte ut att ändras inom snar framtid, möjligheten att jag hinner bli trettio innan jag får mitt första barn är överhängande. Har man den ekonomiska möjligheten så finns ju möjligheten att åka utomlands och genomgå behandling, i mitt fall ligger Danmark nära tillhands. Denna möjlighet finns inte i Sverige, på ont och på gott, så hur ska kvinnor i situationer som liknar min egen kunna uppmanas att skaffa barn tidigare, innan trettio? Jag har inget svar på den frågan och innan man ger sig ut och tycker att kvinnor skulle skaffa barn tidigare så kan det vara bra att ta reda på varför kvinnor inte skaffar barn tidigare! Det handlar inte om att uppmuntra kvinnor att skaffa barn tidigare utan förbättra deras möjlighet att skaffa barn tidigare. Så nu släpper jag fram #feministen i mig! som exempel lika lön för lika arbete, bättre möjlighet att mer än överleva i fall man skulle bli ensamstående. Dessutom så är möjligheten att välja vara hemma förälder helt borta idag, man klara sig inte på en lön om man är ett par. Det är viktigt med valmöjligheten, särskilt vid första barnet då man faktiskt är ny på att var förälder!

Det var min vy på saken.
Allt gott
Ellinor