Jag har värk. Det är träningsvärk, har nog använt muskler som inte är så jättevanna vid att bli använda.
Jag är envis. Det är tur för jag har faktiskt ett mål med min träning. Är helt övertygad om att verken kommer ge med sig och den är inte så pass att jag inte kan leva med den.
Det är skogen som är min träningsplats, främst i intervall, dels för att jag inte kan motstå att fota när jag ser något speciellt eller unikt. Så det bjuder jag på.


Allt gott,
Ellinor

Ibland känner jag för att ha ett "tonårs-utbrott" av irrationell ilska. Kanske ska jag köra med ett höstskrik istället, men jag tror inte det skulle vara lika tillfredställande. Kan tillägga att jag gör varken eller. Det är ändå inget man egentligen är arg på, då bortsett från att ens planer inte alltid blir till det bättre. Jag vill få skrika ut den frustration jag känner och hur missuppfattad jag känner mig, men när finns det en möjlighet för det? Jag vill absolut inte höra ord som "Jag vet precis hur du känner dig" eller orden "Jag kan inte föreställa mig hur du känner dig". Som sagt så är det irrationellt, men jag försöker se det ur en rationell vinkel. Jag antar att det är konflikten mellan att bli behandlad som inget hänt till att bli behandlad som man är annorlunda, att finna en balans där emellan är antagligen det svåraste.
Jag vet att jag får bli arg, och ibland irrationellt. Det har egentligen inget med PMS att göra utan dessa konflikter som man försöker hantera. Frustration över att livet inte riktigt blir som man tänkt sig.
Det finns ändå saker som jag gör som jag gillar som avtrubbar det utan förtrycka det, bland annat fotografering.


Allt gott,
Ellinor

Jag är den där tjejen som verkligen gillar lyckliga slut. Jag tro verkligen att de är vanligare än alla andra tänkbara slut. Varför inte? Fast man kanske ska kalla det lyckliga början eller kanske lycklig medeltid så upprättas både medelåldern och medeltiden.
Saken hör i alla fall till att när jag vill ha något lättläst så blir med något överdrivna lyckliga slut, ja, helt ärligt så är det lite patetiskt! Inte på något negativt sätt, tvärtom. Det är bara det att det är utskrivet, allt det där vi inte säger men kanske egentligen behöver säga, men som många vet så är det jobbigt med känslosamhet efter som det öppnar upp för sårbarhet. Så vad gör jag, jo, jag skämtar bort det. Föga ovanligt skulle jag tro.
Just nu har jag en favorit-låt som börja med följande ord: Kanske lite patetiskt att komma dragande så här, för jag har mitt liv på bannan, jag är lycklig nu och kär. Det är en Elivs-låt, Always on my mind, som sjungs av en grupp tjejer som kallar sig Fröken Elvis. Riktigt bra är den, liksom behandlar det där med första kärleken ect.

Allt gott,
Ellinor