I varje fall om man ska prata pluggande. Kanske inte så mycket min kandidatuppsats som min omtenta, skrivkrampen sitter i och endast stundvis får jag ner några få rader. För vara helt ärlig så tycker jag att jag borde vara halvfärdig med tentan redan och jag har inte en hunnit igenom första frågan vilket gör att jag känner mig som skriet. Men nu är det ju i stort helg så några större tag i pluggandet blir det inte förrän på söndag efter kyrkan. Då hoppas jag att jag börjar bli färdig med första frågan.

Allt gott,
Ellinor.

Nu är det väl så att de ovan alltid går hand i hand, så är det även denna gången. Skriver just nu en hemomtenta just nu men kommer inte särskilt långt. Jag sitter och fundera på om jag ska ta till en kursares råd för skrivande, hon menade att man skulle uttrycka sig som man länder sig i den, alltså svära och dylikt om det är så man kände sig, och sen rätta till det efteråt. Ja, det är väl helt enkelt att använda sitt eget språk. Vi får väl se hur det går.

Har satsat på att leta i litteraturen efter väsentlig fakta istället, inte för att det är det enklaste eftersom det jag letar efter handlar om kyrkotraditioner och det mesta som står i böckerna är kyrkohistoria. Det hela går i allmänna ord att sammanfatta som att leta efter en nål i en höstack, där av hopplösheten.

Mitt i allt detta så finns sitcom, komedier! Vilket jag är oändligt tacksam för, efter som det tar en bort till en annan verklighet.

Allt gott,
Ellinor

Idag är det tänkt att jag skulle ha något flashigt att skriva om Thomas av Aquino, men just nu är jag inte så inläst på honom. Det var ett tag sedan han var på tablån och idag är det tydligen hans dag så nu har jag i alla fall omnämnt honom och jag kan med säkerhet lova att jag kommer kunna mer om honom nästa år vi denna tiden. Dock kan jag inte lova att jag skriver om honom då.

För att gå över till något helt annat så är jag i processen att efterlysa #diakoner som vill svar på en #enkät för min kandidatuppsats om #diakonens roll i #gudtjänsten. Det går bra att lägga in en kommentar med mail på detta inlägget i fall du är en av dessa diakoner! Kommer inte publicera kommentarer med email i!


Allt gott,
Ellinor

För inte så fasligt länge sedan så inträffade något som skade om hela världen, världen förhänge sprack och vi blev klart medvetna om vad vi som människor kan göra mot varandra och mot vår jord. Det har inte ens hunnit gå en hel mansålder sen dessa händelserna, överlevande av dem berättrar fortfarande om det, försöket till massutrotning av människor i brist i tro på mångfald. Om detta måste vi berätta, vi får inte vara tysta för detta stycke historia som skrevs då får inte hända igen, märker vi det så måste vi förhindra att det händer.

Förbjud inte människor att vara de människor de är, religionsfrihet är ett måste och det faktum att religionen är personlig, hur den än ser ut så måste varje människa känna att deras tro är värdefull som den är. Förbjud inte någons sexuella läggning, den smittar inte, den sexuella läggningen påverkas inte av vilka man ha omkring sig, låt människor få vara de männsikor de är födda till att vara. Världen kommer bli bättre om vi acceptera varandra som människor, varken mer eller mindre. Ingen hudfärg, ingen tro eller religion och inte heller någons läggning gör någon till mindre människa än någon annan!

Det gör ont att minnas hur många som fick offra livet till ingen nytta, men det är ett måste. Vi måste minnas! Vi pratar inte längre om händelser som påverkar hela den kända världen utan händelser som påverkar hela världen. Jag vill minnas, dessa männsikor har ett värde, som är samma som mitt, och de får inte hänt i onödan! Likt när pyraminderna skulle byggas så offrades människoliv, men det lämna ett ståtligt bygge efter sig som inte är att föringa. Förintelsen lämnade inte detta synliga märke efter sig, dess märke är osynligt och det är därför upp till oss att berätta och minnas, vi får inte förnecka det. Det vore så enkelt att glömma, glömma det som inte lämna sitt tydliga märke. Med den typen av glömska så öppnas möjligheten upp till att det händer igen, det som inte får hända, det som aldrig borde hänt.

Jag väljer att minnas, jag väljer att inte glömma, jag väljer att berätta.

Allt gott,
Ellinor

När skapas tro? Det är ingen lätt fråga, en del mennar att det är när försvarsmurarna faller och man låter Gud komma in. För mig är det varje gång jag känner en uns och tvivel och vill ropa ut i smärta och saknad.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro."
(Ps. 22:2-3)

Innan orden kommer över mina läppar så var tvivlet borta, ty den jag vill ropa ut min förtvivlan till är Gud och jag inser att jag inte kan tvivla på Gud när jag vänder mig till Gud. Kanske är det just vid denna förtvivlans brant som tron vaknar likt ett frö som gror, en liten bit till så hade man inte orkat mer men då är Gud där med all sin nåd och all sin kärlek och genom den får vi leva vidare.

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
(Ps. 23)

Det är vid dessa rader jag slutar och med ord ni hört förut.
I min Gud har jag funnit styrkan
Med Gud vid min sida så känner jag aldrig ensam.

Allt gott,
Ellinor

Har jag räknat rätt så kommer jag allt som allt hålla på med 4 saker samtidigt i skolan, mer eller mindre parallellt med varandra alltså... Det låter kanske tufft, men så är lägget och det kan jag inte påverkar så här i efterhand. Sen finns det ju andra saker som oroar en under tiden, allt från sommarjobb till nästa termin (ja, redan). Min vardag hade sätt lika kaotisk ut om jag had jobbat, då hade det varit andra problem som kretsat runt men minst lika många.
Kanske har jag bara så många problem för att jag har tid att ha dem och då är dem ju faktiskt positiva. Det säg ju att man inte får mer än vad man klarar av och det ligger säkert något i det.

Allt gott,
Ellinor

Det är så det känns, ingen mjukstart denna terminen. Kanske för att jag varit med för så att jag vet att det är lika bra att vara med redan från början. Nu börjar jag skriva på min kandidat uppsats, tänkte skriv om diakonens roll i söndagsgudstjänsten vilket antagligen blir både svårt och spännande! Det är bara att sätta igång, inte så lätt alltid så lätt, men jag gör vad jag kan för att klara det och samtidigt ha lite roligt längs vägen. Tänker hela tiden att det inte kan bli värre än förra terminen som var j@vla intensiv. Dock tänker jag inte anta att denna terminen blir lugnare utan minst lika intensiv, skillnaden är att jag är med från början. Så allt går i rasande takt just nu och jag vill inget hellre än att hålla ihop allt och ha någon form av kontroll över vad det är jag gör.

Allt gott,
Ellinor

Jag kan inte påstå att jag fått den bästa av starter detta året, men det är inget att älta i. Var beredd på att fredagen denna veckan skulle blir något av ett kaos, men jag räknade dock inte med att ramla två gånger inomhus (!), sen dess kan sägas att sitta på knä just nu är det inte tal om. Klumpig med andra ord.

Men jag hade ju en framläggning (opponering) i fredags i fall ni missa detta, det gick förvånadsvärt bra. Jo, det är ju klart att denna observation grundar sig i att jag gick in i att förvänta mig det allra värsta. Det är lite att förlora fotfestet när man skriver en essä/uppsatts, men friskt vågat är hälften vunnit och man kan alltid få en lärdom av det vad det än må bli av det.

Nästa veckar börjar den nya termingen. Nu har jag gått i två år (shit alltså, har svårt att fatta det!) och ska skriva kandidatuppsats denna terminen, är inte nervös som jag varit tidigare, utan mer skräckslagen. Okej, jag är ju inte så skräckslagen att jag inte kommer dycka upp i skolan nästa vecka, än då med det är med en viss tjusning. Det är spännade och kul, det, mina vänner, väger över all skräck jag kan tänkas känna. Dessutom så är det ju vännerna som är helt fantastiska!

Allt gott,

Ellinor