Jag är den där tjejen som verkligen gillar lyckliga slut. Jag tro verkligen att de är vanligare än alla andra tänkbara slut. Varför inte? Fast man kanske ska kalla det lyckliga början eller kanske lycklig medeltid så upprättas både medelåldern och medeltiden.
Saken hör i alla fall till att när jag vill ha något lättläst så blir med något överdrivna lyckliga slut, ja, helt ärligt så är det lite patetiskt! Inte på något negativt sätt, tvärtom. Det är bara det att det är utskrivet, allt det där vi inte säger men kanske egentligen behöver säga, men som många vet så är det jobbigt med känslosamhet efter som det öppnar upp för sårbarhet. Så vad gör jag, jo, jag skämtar bort det. Föga ovanligt skulle jag tro.
Just nu har jag en favorit-låt som börja med följande ord: Kanske lite patetiskt att komma dragande så här, för jag har mitt liv på bannan, jag är lycklig nu och kär. Det är en Elivs-låt, Always on my mind, som sjungs av en grupp tjejer som kallar sig Fröken Elvis. Riktigt bra är den, liksom behandlar det där med första kärleken ect.

Allt gott,
Ellinor