Det vill säga i vilket ämne jag ska skriva min kandidatuppsatts i. Paulus och Korinth blir det, känns aktuellt, men jag måste komma in i det bibelvetenskapliga tänkandet igen, med betoning på vetenskapliga. Kan lova att de kommer ta sin tid att komma dit, men det ska nog gå.
Beslutet är i alla fall något avkopplande eftersom det har varit ett stressande moment att välja, dock känner jag ändå mig lite vilse.

Allt gott,
Ellinor

Jag minns den dagen då jag först såg rätt in i hans ögon, det kändes som han så rätt på mig. Den dagen jag minns jag än för det var allra första gången som jag blev kär. Jag minns inte sången han spelade, bara basen strängas ljud som kom till mig, det var det instrument han spelade och det kändes som om han spelade det endast för mig. Än i dag farcinera denna korta stund mig, att ingen såg vad som hände mig, att ingen märkte skillnaden före och efter. Att jag belv uppfylld med en känsla som jag aldrig för känt, borde inte det synts på mig?

Lite av en klycha att falla för en musiker, men han var inte det egentligen. Det var en skolkabaré på högstadiet där jag gick i skolan. För mig var han den snyggaste kille på plugget efter den där första gången vi fått se en kabaré, men det blev aldrig vi, det hade jag inte klarat! Hade han försökt prata med mig så hade jag inte vetat vad jag skulle säga, jag försökte prata med honom ett par gånger, men det gick inte. Det skulle alldrig bli vi, men känslan jag fick en vårdag i slutet av 1990-talet är en känsla som vara nästan hela min tonår.

Det är något med den allra första kärleken, något speciellt och sedan känslan av den ebbat ut så började jag söka efter den igen, men än är den långt borta. Dock så finns det stunder då den känns lite nämre, en särskild blick eller ett vänligt leende. För vara helt ärlig så pirrade fortfarnade i mig och jag ser min första kärlek bara just för att han var min första kärlek.

Någon av er kanske undrar varför jag inte söker upp honom i dag för att se om känslorna fortfarande finns där? Hmm, i ärlighetens namn så tror jag att vi är alldels för olika och jag kände honom aldrig. Så länge jag inte lär känna honom mer än rycktesvägen så har han möjligheten att förbli ett ideal, sagan man drömde när man var barn och jag slipper bli besviken.

En dag så finner jag den känlan igen som jag fann då och då vet jag att jag inte kan släppa den, inte kan låta den gå. Allt jag kan hoppas på då är att den är besvarad. Tills dess så har jag Westlife skivor från tonåren som jag lyssnar på och minns, som ger mig lite av den känslan.

En aha-upplevelse för några kanske, det kanske förklara lite vem jag är är och varför jag är den jag är. Hade jag inte blivit kär den gången så kanske jag sagt ja till killen som fråga chans på mig på högstadiet, jag hade kanske gett honom en chans, för i ärlighetens namn så gillade jag honom, även om han var något av en buse. Badboys och musiker var kanske min nitch.

Nu vill jag inte lämna er med tron att jag inte varit förälskad sen dess, å jo, men aldrig kär sedan den där första gången. Ibland handlar det bara om att lyfta blicken vid just rätt tillfälle, så hoppet lever än.

Allt gott,
Ellinor

Idag åkte jag till Malmö och träffa bästa Emma ( urenbrudssynvinkel.spotlife.se ) för fika, det blev en del shopping med och massa prat om allt mellan himmel och jord. Mitt fokus låg främst på två (egentligen tre, men den tredje är inte född än) födelsedagspresenter till syskonbarn, hitta till en (ja egentligen två). Men det blev en ny kjol och ett par snygga skor (vilka jag skulle vara förbjuden ut att bära med tanke på hur hemska mina fötter ser ut!) samt fyllde jag på mitt hobbyföråd och en prydnad. Givetvis en ängel.
Det var trevligt med den motion som shoppingen gav, vi missade inte särskilt mycket av butikerna på Mobilia i Malmö.

Allt gott,
Ellinor.

Hobby och ett armband som jag också köpte.

Jag ligger vaken, kan inte somna. Kanske beror det på att jag lyssnar på en ljudbok som fängslar mig, antagligen inte så mycket för innehållet som för utformningen, strukturen, av boken. Det gör inget att jag är vaken, har långhelg vilket innebär att jag är ledig i morgon med. Då har jag planer, kanske inte så storslagna men jag ser framemot dem.
Periodvis så ger ljudboken mig något att fundera över, bland annat om en surrande fluga, japp en surrande fluga som inte kunde ta sig ut trotts ett öppet fönster. Historien fungera som en liknelse kring Gud och människan, deras relation. Just nu är den inne i ett ganska roligt parti, sarkastisk humor. Så jag ligger och skrattar från och till eftersom det är min typ av humor.
Det är inte är någon tröst att grannen mittemot tydligen är uppe och ser på teve, från och till sussar något motorfordon förbi som jag hör genom mitt öppna sovrumsfönster. Värmen dröjer sig kvar och jag undra om den verkligen har sjunkit sen solen stod högt på himlen. Ska det verkligen åska i morgon, jag tror faktiskt att jag vill det! Är det inte hemskt? Det har knappt varit varm och soligt i ett dygn och jag klagar redan, om inte annat så är det kanske är det om något i mitt liv värt att analysera?
Annars så var dagen bra, om man bortser från att man svettades bara man rörde sig. Jag lyckades få något gjort ändå! Det känns ju faktiskt alltid bra, när man gjort saknyttiga grejer.
Nu ska jag försöka sova igen så att den morgondag som redan är här också kan bli bra.

God natt,
Ellinor

Det är inte den där klarblå himlen och den stora gyllende solen som syns på det valv som ska lysa upp min dag. Som det mesta i livet är det grått, men genom det grå stråla solen i vad jag kallar änglarstrålar. Jag ser dem och det är då det enda jag ser, ljuset i det grå och det gråa försvinner. Det är en inspirerande upplevelse om man är uppmärksam. Ljuset som regntunga moln till trotts når fram till jorden och lämnar avtryck. På samma sätt som så mycket annat i livet.

Allt gott,
Ellinor

"Men försökt se det ut mitt perspektiv!" Ja, det kan vara en god idé, men svår att genomföra. Det finns många tillfälle i livet som vi behöver ändra perspektiv, ofta på grund av sorg. Det kan handla om att man fått ett "nej" till sitt drömjobb, förlorat något som man länge längtat efter eller att en närstånde gått bort. Hur somhelst frågarn man nästan alltid sig själv vad man kunde gjort annorlunda i den givna situationen - mitt svar; INGET! Ta alltid förgivet att du gjort det yttersta för att livet ska flytta på som vanligt, det är som man säger ingen nytta attt gråta över spild mjölk. Med det sagt menar jag inte att man inte ska sörja sin förlust, nej det jag menar är att man ska slås för sin dröm.

Detta inlägget har legat på lut i flera dagar i mitt huvud men först idag har jag kunnat få ner det i ord. Skuld och sorg är nära sammanslutna vid varandra, någonstans så går vi igenom varje möjlighet över vad vi skulle kunna göra annorlunda för att få skulden att försvinna. Det är antagligen skulden som ligger som den stora bördan, inte sorgen. Ni kanske undra hur man kan känna skuld för att man fått "nej" till sitt drömjobb? Det är enklet, men sågar ner på sig själv och tycker att man är en stor dum idiot, tro mig been there, done that, faktum är att det är vad jag gjort med mig det senaste året! Samtidigt har jag inbillat mig att jag gått vidare, men vem försöker jag egentligen lura? Jo, det är ju så klart mig själv.

Frågan jag borde ställa mig själv är väl egentligen varför har jag gett upp mitt drömjobb? Om det nu ska föreställa et jag drömmer att jobba med så innebär väl det att jag ska kämpa för det? Jag tror det, eller vad tro ni? Istället för att jag göra detta så har jag låtit mig själv tappa motivationen till att kämpa för det, detta efter förnekande ebbat ur. Det var fel av mig att missa de, men et nej sätter en verkligen i gungning när det är präst man vill bli, ja, jag antar att det gäller alla jobb om man är andlig och har ett to på ödet.

Mitt "sorgeår"" börjar närma sig sitt slut och det är dags, sedan länge, att jag tillåter mig se det hela ur ett annat perspektiv, ge händelserna en annan vinkel, ett nytt ljus. Sluta att ifrågasätta mina livsval och börja kämpa för vad jag vill igen! Livet har varit en emotionell bergochdalbana för mig det gångna året.

Tycker ni jag tjatar? De kanske jag gör, jag behöver få höra att jag gör rätt, jag själv räcker inte till, inte i detta läget när det kommer till att motivera mig själv.

Jag kan se ett, flera, syfte med det som hände en dag i slutet av augusti föra året. Det har antagligen gett mig mer är vad ett "ja" skulle gjort och jag har fått utvecklas på ett annat håll och fått ett nytt perspektiv på tillvaron och kanske främst har jag fått en ny inblick på mig själv. Jag tror mig blivit en lite bättre människa, kanske har någon som känner mig märkt skillnad? Kanske har jag blivit en sämre människa, eller kanske bara ärligare? Det har med det där att man får ett känsla för livet längd när man är med om livs omvändande händelser, att inte putsa upp allt utan säga som det är. Känslan av att det inte finns tid att förbereda sig för livet, livet är det som sker medan man planera det.

Ovan skrev jag att detta inlägg har legat på lut, jag har fått små tråda som behövdes knytas samman. Ett stycke i en gammal sång jag hört minst en miljon gånger fick ny mening, en händelse i en väns liv och en film som jag sett en gång tidigare har varit utgångs punkter och mer där till var av något jag skrivit om tidigare, Äntligen, säger jag, nu knyts säcken ihop och jag kan gå vidare på riktigt. Äntligen! För mig har det handlat om att hitta tillbaka till mig själv och sluta göra mig själv björntjänster. Nu känns det som jag börjar leva igen, inte bara överleva. Nu är jag redo att kämpa för mina drömmar igen och denna gången ver jag bättre än att ge upp.

Slutet är alltid början på något nytt, jag har nog sagt det förut men det är bra att ha med i bakhuvudet och låta sig själv utvecklas i det.

Allt gott,
Ellinor