Ibland känner jag för att ha ett "tonårs-utbrott" av irrationell ilska. Kanske ska jag köra med ett höstskrik istället, men jag tror inte det skulle vara lika tillfredställande. Kan tillägga att jag gör varken eller. Det är ändå inget man egentligen är arg på, då bortsett från att ens planer inte alltid blir till det bättre. Jag vill få skrika ut den frustration jag känner och hur missuppfattad jag känner mig, men när finns det en möjlighet för det? Jag vill absolut inte höra ord som "Jag vet precis hur du känner dig" eller orden "Jag kan inte föreställa mig hur du känner dig". Som sagt så är det irrationellt, men jag försöker se det ur en rationell vinkel. Jag antar att det är konflikten mellan att bli behandlad som inget hänt till att bli behandlad som man är annorlunda, att finna en balans där emellan är antagligen det svåraste.
Jag vet att jag får bli arg, och ibland irrationellt. Det har egentligen inget med PMS att göra utan dessa konflikter som man försöker hantera. Frustration över att livet inte riktigt blir som man tänkt sig.
Det finns ändå saker som jag gör som jag gillar som avtrubbar det utan förtrycka det, bland annat fotografering.


Allt gott,
Ellinor