I helgen har jag funderat på Jungfru Maria statyetter i Svenska Kyrkan, så mycket att jag utmana mina följare på #Instagram att själv publicera bilder av jungfru Maria under haschtagen #MariaiSvK. Ni är alla välkomna att lägga ut bilder på Maria statyetter.
Det hela började med att vi pratade om genusfrågor på en lektion och min lärare visade en bild på jungfru Maria när hon precis ammat Jesus-barnet och jag mindes att jag sett en Maria staty som ammar Jesus-barnet (se mittelbild nedan), det var så jag blev nyfiken. När man hamlar i ett sånt nyfikenhets vakuum så måste i alla fall jag ta reda på ålder och ursprung, vilket jag just nu jagar på en statyett.
Nyfikenhet är källan till goda kunskaper och framförallt ny kunskap.

Allt gott,
Ellinor

De senaste två åren har jag lag ner mitt själ i teori i kristen tro på så många olika sätt, genom detta har jag blivit lite blind för vad kristen tro faktiskt är i praktiken. Nu ska jag inte föringa allt jag lärt mig, det är bra kunskaper, snarare handlar det om att använda sig av all denna kunskap i praktiken. Jag vet varför vissa riter utförs i gudstjänster och andra inte, jag vet varför man läser visa texter och hur man kan tolka dem, vilka redskap som ska användas och vad man bör vara uppmärksam på. Jag har kunskap om olika kyrkosplittringar och viktiga år i kyrkans historia, det är helt enkelt mycket jag har lärt mig under dessa år. Men vad säger denna kunskap egentligen om kristen tro? Faktiskt inte mycket, det är endast redskap för att förstå kristen tro. Så det blir att ta ett pat steg tillbaka och få perspektiv på vad det är den vanliga kristna människan tro på som inte har den kunskap som jag har och samtidigt ställa frågan om vad i min kunskapsbank som är väsentligt för denna troende. Är det viktigt att veta hur, när och varför trosbekännelsen? Det är en av många frågor som susar i mitt huvud ikväll.

Allt gott,
Ellinor

När vi i vår ödmjukhet får nya roller i våran liv så händer det olika saker för olika personer. En del märker inte att de antagit nya roller och andra är väl medvetna om det. Ibland när man börjar nya kurser sker ett rollbyte vilket jag har fått uppleva denna terminen. Tydligt har det varit, i mina studier skulle jag göra ett fältarbete om en religiös rit. Det är inte riktigt så exotiskt som det låter, religionen finns över allt! Detta fältarbete innebar att jag var tvungen att anta en ny roll, rollen som Religionsantropolog. Det ska sägas att detta bara är i praktik, för jag har på långa vägar inte tillräckligt med kunskap att påstå att jag skulle vara en Religionsantropolog. En spännande roll att anta som kanske för mig inte är så främmande som jag tror. Har jag inte under hela mitt liv granskat den religiösa människan? Jo faktiskt, som en religiös människa själv så har detta varit något som kittlat min nyfikenhet genom hela mitt liv. Det kommer att visa sig om detta är en styrka eller svaghet i den kommande tentan.
Det händer ibland att man får ta roller som man inte är bred på alls och därför har svårt att anpassa sig till den nya situationen, för mig händer det varje gång jag ska hantera en annan religion än den jag tillhör själv. Det är en kamp och en faijt som jag måste ta med mig själv. Att anta dessa svåra roller är som försöka byta språk, man måste ändra sättet för att det ska bli bra. Som ni förstår så ärendet inte alltid så enkelt, trotts allt är ändå rollbyten något vi gör varje dag mer eller mindre omedvetet med mer eller mindre bekanta roller.

Allt gott,
Ellinor

När jag åkte i morses kände jag mig lyckligt lottad att jag inte skulle till Kristanstad. Då var det problem mellan Hässleholm och Kristanstad. Sen bekymrar jag mig inte mer för det, allting gick som på räls (med en vis ironi) till jag skulle hem, då var det tydligen rena turen att tågen gick överhuvudettaget (ironi igen). Tåget kom 26 min försent vilket innebar att jag missade mitt vanliga anslutningståg och fick vänta i Hässleholm i tre kvart innan det äntligen rullade ett tåg hem. Som tur var hade jag en god bok hemma som kunde rädda kvällen, annars hade den varit förstörd.

Allt gott,
Ellinor

Läser lite olika bloggar, ibland handlar de om döden och hur påtaglig den är och på vilket förförligt sätt den ibland gör sig påmind. Andra bloggar jag läser är politisk lagda, om kampandan som måste hållas vid liv! I stort så handlar alla bloggar jag läser om kärlek, inte alltid den kärlek som är uppenbar utan den kärlek som finns där men först ger sig till känna när den håller på att glida oss ur händerna.
Sorg är en sorts kärlek som ofta bygger på saknad och medmänsklighet är en annan som skapar kamp anda.
Det talas om Svenska Kyrkans medlems antal som sjunker, detta får mitt hjärta att brista för trotts sin något förvrängda och komplicerade syn så älskar jag henne av hela mitt hjärta med brister och allt, hon är som en mor för mig. Dessutom så ser det inte så mörkt ut som siffror gör gällande, siffror går inte alltid att lita på, där finns områden där medlems antalet växer.
Vad jag inte kan förstå är hur någon kan vilja krossa mitt hjärta genom att försöka skrämma mig, oavsett vad som händer min kyrka (SvK) så kommer hon alltid vara där för kyrkan är en precis som kristendomen är en, männskligheten är en och Gud är en!

All min kärlek,
Ellinor

Det är så lätt att lämna över saker som tillhör dagen till morgondagen, jag börjar bli lite av en expert på det tyvärr. Så nu gäller det att ta tag i saker och ting om jag inte vill ha de som en mörk skugga över min vardag. Det är att slåss mot sig själv, vilket gör det svårt att vinna, men jag måste försöka.

Allt gott,
Ellinor

Det händer snart, Lunds stift väljer ny biskop. Jag har min favorit, detta trotts att jag inte får lov att rösta utan måste lägga min tillit till dem vi gemensamt valt och vidare till vilka de valt att rösta. Dessutom måste jag även lägga min tillit till de som har ett vigt ämbete i det stift jag tillhör, även om detta är något jag känner är svårt. Hur ska man kunna lägga sin tillit till människor som inte kommer överens men ändå försöker ge sken av fred och frid? Jag vet att jag rör om i grytan med dessa ord, men trotts allt så är jag förbunden med min tillit till Gud att yppa sanningen så som jag ser den.
Vad gör då min favorit till en bra biskop? Oj, det är mycket. Ödmjukhet är ett ord som kommer till hands, i all sin ödmjukhet så är denna person klok och god. För mig representera han det vad jag alltid känt att svenska kyrkan står för, i alla fall bör står för. Med en stark betoning på diakonin och dess ställning, samt på ungdomen så tror jag att han skulle kunna bli en fantastisk ledare i den mest skulärsierade delen av landet, Lunds stift.
Andra egenskaper som kanske inte har så mycket med rollen som biskop att göra är att han är lättsam att prata med och jag tror att detta är en egenskap som han värdera stort hos sig själv. I denna egenskapen så sätter han sig inte över någon annan, vilket ödmjukheten kommer in igen. Han är den person man vågar prata med och för mig är det ovärderligt som egenskap hos en biskop, givetsvis har detta med händelseförloppet jag var med om under föra året.
Jag skulle kunna skriva mer om denna person, men han berättar rätt mycket om sig och vad han skulle vilja göra på sin blogg på svenska kyrkans hemsida, blogg.svenskakyrkan.se . Jag lägger inte ut namn ty jag vill att om nån med rösträtt läser detta gör sitt eget val och då vilja uppmana dem att välja vist och låta hjärtat va med.

Allt gott,
Ellinor

En del skulle nog uppleva det som sorgligt att jag inte tycker att upp fyllt några drömmar i mitt liv. Visst går det att säga att min flytt till Jönköping var en dröm som gick i uppfyllelse och då går det också att säga att mina universitets studier även var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag är inte av den meningen eftersom jag anser att det bara varit delmål för att nå dit jag är idag.
Men visst, jag börjar närma mig trettio, snabbare än jag önskar, jag är inte gift och har inga barn vilket ska tilläggas är något som jag gärna ser att jag får ut av mitt liv. Det som varit mina drömmar genom åren har fått förändras och utvecklas och stundvis hat det känts som de inte alls varit där.
När jag var fjorton så ville jag bli barnmorska och var gift och vänta barn vid tjugotre, allt skulle hända fort. När jag var nitton trodde jag fortfarande på att drömprinsen skulle dyka upp inom en snar framtid. Först vid tjugofyra årsålder så insåg jag att allt måste få ta sin tid, det var då jag valde min utbildning och sökte och kom in. Att offra fem år på skola var inte så skrämmande som det en gång varit och mitt i studierna där jag är nu så känns det inte som lång tid.
Någonstans där emellan så insåg jag att det inte går att sätta hoppet till drömmar, med goda vänner som lärt mig vad livet innebär. Det är rätt ofta två steg fram och ett tillbaka med livet, jag skulle personligen inte vilja ha det på något annat sätt. Att vinna utan motstånd är ju inte att vinna. Längs vägen så har en del drömmar fallit i bitar för mig, men aldrig förgäves alla strävan efter mina drömmar har gett något tillbaka! Vad? Jo, kunskap om mig själv, mina begränsningar och mina möjligheter, men också nya drömmar och nya mål. Ibland när en dröm ha slagits i bitar likt ett tappat kristallglas så har jag plockat ihop bitarna under stor sorg och skapat något nytt av samma dröm, vad jag säger är att den vägen som jag valt att ta till drömmen inte alltid har varit rätt väg. Kan man inte gå över berget så går man helt enkelt runt om det istället, målet är fortfarande det samma. Det är väl det som är det lilla luriga med drömmar, man måste helt enkelt komma underfund med om det är vägen eller målet som är drömmen. Ibland är vägen rätt ofta mycket viktigare än målet, fast det kommer man sällan på direkt. Det är där jag är, i försöket att lista ut om det är vägen eller målet. Just nu så lutar det åt målet, men det kan vara vägen eftersom den är förändring i jämförelse med målet.
Drömmar är helt enkelt komplicerade, de finns där för att senare inte finnas där och är helt nykfulla.

Allt gott,
Ellinor