Det är lätt att känna sig liten, det att känna sig svag. Det är lätt att säga inte kan väl jag?
Mitt i fastan så får vi ta del av livets bröd, men med texterna för dagen (Ords. 9:1-6, 1:a Kor. 10:1-6 samt Joh. 6:48-59) kanske det känns lättare sagt än gjort. Det är inte alltid så lätt att vara vis och stå på sin egna ben, att stå där ensam. Vad vi ofta glömmer är att vi inte är där ensamma, Gud är alltid med oss och där finns alltid någon medmänniska som är beredd att ställa upp för det goda. Det svåra är att lägga tillit till att där faktiskt finns någon medmänniska där som ställer sig upp tillsammans med dig och säger ifrån.
Vad ska man då göra när denna tillit är svag? Finns det något mer än ord?
Att låta tystnaden tala är ett sätt.
När jag stod på en station i Sverige kom ett gäng människor i en march sång om att de hatar poliser, väldigt skrämmande och intensivt efter som man någonstans annar att de mer än gärna skulle vilja provocera fram en reaktion. För mig var detta väldigt anarkistiskt och jag tror inte på anarkier! Där kommer de emot mig, inte för att jag är ett mål, men jag vet att de tror att jag ska vika undan för dem med min packning och kattkorg.
Snabbt bestämmer jag mig för att inte backa och jag står kvar i en tyst protest medan de går förbi mig om båda sidorna. Kanske la de märke till vad det var jag gjorde, kanske gjorde de det inte. Men i det tysta så tog jag ställning, för ensam är inte stark men man kan göra skillnad!
Jag kan inte göra något, göra något åt allt, men jag kan göra något litet åt något lite någonstans. Åt något litet någonstans!

Allt gott,
Ellinor