En del skulle nog uppleva det som sorgligt att jag inte tycker att upp fyllt några drömmar i mitt liv. Visst går det att säga att min flytt till Jönköping var en dröm som gick i uppfyllelse och då går det också att säga att mina universitets studier även var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag är inte av den meningen eftersom jag anser att det bara varit delmål för att nå dit jag är idag.
Men visst, jag börjar närma mig trettio, snabbare än jag önskar, jag är inte gift och har inga barn vilket ska tilläggas är något som jag gärna ser att jag får ut av mitt liv. Det som varit mina drömmar genom åren har fått förändras och utvecklas och stundvis hat det känts som de inte alls varit där.
När jag var fjorton så ville jag bli barnmorska och var gift och vänta barn vid tjugotre, allt skulle hända fort. När jag var nitton trodde jag fortfarande på att drömprinsen skulle dyka upp inom en snar framtid. Först vid tjugofyra årsålder så insåg jag att allt måste få ta sin tid, det var då jag valde min utbildning och sökte och kom in. Att offra fem år på skola var inte så skrämmande som det en gång varit och mitt i studierna där jag är nu så känns det inte som lång tid.
Någonstans där emellan så insåg jag att det inte går att sätta hoppet till drömmar, med goda vänner som lärt mig vad livet innebär. Det är rätt ofta två steg fram och ett tillbaka med livet, jag skulle personligen inte vilja ha det på något annat sätt. Att vinna utan motstånd är ju inte att vinna. Längs vägen så har en del drömmar fallit i bitar för mig, men aldrig förgäves alla strävan efter mina drömmar har gett något tillbaka! Vad? Jo, kunskap om mig själv, mina begränsningar och mina möjligheter, men också nya drömmar och nya mål. Ibland när en dröm ha slagits i bitar likt ett tappat kristallglas så har jag plockat ihop bitarna under stor sorg och skapat något nytt av samma dröm, vad jag säger är att den vägen som jag valt att ta till drömmen inte alltid har varit rätt väg. Kan man inte gå över berget så går man helt enkelt runt om det istället, målet är fortfarande det samma. Det är väl det som är det lilla luriga med drömmar, man måste helt enkelt komma underfund med om det är vägen eller målet som är drömmen. Ibland är vägen rätt ofta mycket viktigare än målet, fast det kommer man sällan på direkt. Det är där jag är, i försöket att lista ut om det är vägen eller målet. Just nu så lutar det åt målet, men det kan vara vägen eftersom den är förändring i jämförelse med målet.
Drömmar är helt enkelt komplicerade, de finns där för att senare inte finnas där och är helt nykfulla.

Allt gott,
Ellinor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...