Sitter och skriver en sammanfattning av min klasskamrat essä, tydligen är det jag som opponet som ska göra detta. Det är inte det lättaste. Positivt för responenten är att den kommer lägga märke till saker som de glömt eller upplevt sig klara när de skrev. För vara helt ärlig så fastnar man i en box när man skriver essä, det är jätte svårt att få perspektiv på sin egen essä när man är i skapande, först efter man har fått distans till den som man ser dessa luckor i sin egen text. Ännu ovanligare är det att man skriver färdigt en essä flera veckor före deadline så att man kan få den distansen, jag är säker på att det finns någon där ute som gör det, men jag tro inte det är vanligt.
Hela min dag kommer att gå åt att titta igenom alla min klasskamraters essäer, det är tydligen god ton att göra detta. Så det blir en del, totalt handlar det om runt hundra sidor i olika ämnen som berör kyrkotraditioner på ett eller ett annat sätt. Vissa av dem är intressanta, andra hade jag klara mig utan, inget illa ment, men jag kan inte tycka om allt. Fast det är klart de allra flesta vill väl fängsla sin läsare med vad just de har skrivit.
Jag läser igenom essän som jag ska oppenera mot flera gånger, vill vara nogrann med denna uppgiften jag har som opponent, om inte annat så vill jag inte ge felaktig kritik.
Nej, nu får jag ta och fortsätta hur roligt det än är att skriva här.

Allt gott,
Ellinor

På fredag avslutar vi höst terminen och det med att gå igenom allas essäer (gillar det ordet) och det är överväldigande! Där är en lista på 8 punkter som ska följas och till det 11 under punkter, galet! Det är inte vi som ska sätta betyget, men vi ska meddela om vi anser att essän av en eller annan anledning inte kan godkännas. De skrämmer upp mig, inte kan väl jag tycka att någon bör underkännas?
I vilket fall som helst så sätter jag igång med att läsa den essä som jag ska opponera mot och märker att jag är väldigt mycket mer kritisk än jag brukar tänka mig själv som. "Oj!" Tänker jag, starkas U! Men E.P lugnar mig och säger att hon tror att U överlever all min kritik. Jag vill ju bara var nogrann!
Ja, jag har alltså att göra nu. Vi får se hur det går.

Allt gott,
Ellinor

Rubriken kanske låter Spännade, att det har hänt något extra ordinärt som man blir glad över. Så är det tyvärr inte.
Jag steg upp och gjorde mig i ordning för att ta mig in till Hässleholm för att gå i kyrkan, hemma var det inte i den närmaste kyrkan. Går ner till tåget lagom för att hinna med det, men väl där kommer jag på att jag glömt mitt busskort hemma, då var det bara att bege sig hem. Inte för att hämta busskortet, Dettar nämligen det enda tåget som gick så jag varit framme i tid. Så det är det ovanliga som hänt i dag, jag fick inte möjligheten att gå i kyrkan och det skär lite i mig faktiskt!
Att få dela den gemenskap som Gudstjänsten betyder är av stor vikt för mig och säkert för många andra med kan jag tänka. Nästa söndag blir ovanlig på riktigt, men det ska jag ha som en cliffhanger!

Allt gott,
Ellinor

Sitter på tåget ner till Malmö för att lösa #melodikrysset med familjen. Det är inte det bekvämaste sättet, det hade varit att ha bil, anledningen till det är att tågtidernerna helt enkelt inte går ihop. Ibland undrar jag hur dom planera tågtrafiken tänker, jag busstrafiken också för den delen med. Ta bara nu idag, jag hinner inte med det tåget som går typ tre minuter efter jag anländer, har ni någongång varit på Hässleholm station så tror jag ni först det, det i sin tur gör att jag hamlar på ett senare tåg, vilket jag också måste skynda mig till och när jag väl kommer till Hyllie så har jag missat bussen som gick tre minuter innan! Den bussen hade jag utan tveckan hunnit med om jag kunnat komma med ett tåg tidigare.
Från den ljusa sidan så får jag i alla fall lite morgonmotion och det är ju inte helt fel! Det är så en vanlig lördagsmorgon ser ut.

Har fått en jättefin halsduk av bästa E.P Tack! Så nu behöver jag inte frysa när kylan kommer i morgon!

Allt gott,
Ellinor

Dagen känns rätt mörk och trist just nu. Julens alla glädje ämne är slut och jag personligen kämpar på med skolan, vilken känns extremt jobbig just nu. Det är då dagar som denna, där solen sticker fram och man ska träffa en vän som håller en uppe och ger lite ljus åt det gråa som gärna är så överväldigande.
Dyslexin är en jobbig del av mitt liv, den dra ofta ner mig, får mig att känna mig dum och otillräklig. Tyvärr är inte samhället förberett på att möta oss som har någon form av inlärnings hinder. Jag vill inte kalla det svårighet, för vi hat inte svårt att lära oss, vi kan bara inte lära oss på det "normala" sättet, det sätt som är vanligast. Visst finns där mycket hjälp att få, som till exempel ljudböcker, men föga hjälper dessa när man ska skriva uppsatser med fotnoter och allt! Om jag lär mig som bäst när jag upplever så finns det ingen direkt enkelt sätt att refera till denna upplevelse i en uppsats, tyvärr!
Men ljus punkterna i allt detta är vänner och familj som stöttar och stödjer en i det man vill, helt enkelt att man har människor som tror på en. Det gör det hela lite enklare att bära.

Nu ska jag strax träffa en så ljuspunkt i mitt liv. Jag tackar Gud varje dag att jag har er!

Allt gott,
Ellinor

Fast det inte riktigt är så illa så har min självkänsla fått sig en törn. Hela höst terminen har varit intensiv och jag blev påmind om det veckan innan jul genom att bli sjuk när jag hade en hemtenta att skriva. Tittar jag tillbaka så här i efterhand känns det som om jag mer har försökt hålla huvudet ovan för vattnet utan att riktigt lyckas simma, och veckan innan jul sjönk jag. Måste göra om den hemtentan som jag hade den veckan, det innebär att vårterminen inte heller få sig en bra start. Men vad gör man, har man gett sig in i leken så får man leken tåla. Det är ju faktiskt inte så att jag känner mig malplacerad på någotvis som jag gjort när jag har jobbat, men det känns som jag har en stor mur jag måste komma över och inte har något hjälp som hänger ner från den. Känner mig dum som inte lyckas ta mig igenom en enda kursbok och ännu dummare att när jag försöker så fattar jag ingenting. Att ha dyslexi suger, jag har alldrig hatat det så mycket som jag gör nu, den får mig att känna mig dum och otillräcklig, ifrågasätta vad jag faktiskt gör här. Jag hatar verkligen att ha dyslexi, hatar!
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag inte vet vad jag ska göra för att underlätta. Varje gång jag försöker så slutar det i katastrof och jag känner mig mer vilse än en isbjörn i sahara!
Mitt i allt det är jag glad att jag har min tro på Gud, att någon alltid är vid min sida. Helt ärligt så vet jag inte om jag hade kunnat stå upp utan min tro. "I min Gud har hag funnit styrka, i min Herre har jag allt." (Psalm 778)
Det hjälper att skriva här med, att få ut lite frustrations genom ordet. Det är först när det kommer ut i ord som allting klarnar. Som vanligt längtar jag tillbaka till skolan för att träffa och umgås med mina finna vänner där, de gör i sanning en grå dag mycket ljusare hur dystert det än må vara. Synd att man typ bara har en föreläsning i veckan, jag vet att jag personligen skulle må bättre av att ha fler än så.

Allt gott,
Ellinor

Tre visa mäns ankomst till det lilla barnet i krubban är rätt centralt för dagen. Det är lätt att glömma bort Herodes som omnämns i dagens evangelie, det är lätt att glömma bort Jerusalem som är omnämnda i texten. Oron dessa känner för att en ny konung har blivit dem givna, de förstår inte att det inte handla om någon politisk konung. I sin räddsla för att ett barn som sägs vara den nya kungen ska ta makten ifrån honom handla Herodes drastiskt, men detta får vi bara en antydan om idag. Ens rädsla kan orsaka att man gör saker som inte alltid är så bra, inte alltid är så sockersött som gåver till ett nyfött barn.
Att inte handla är inte heller det lämpligaste alltid heller, det är lätt att begå misstag på grund av rädsla. Jesus föddes inte bara till oss som med glädje skulle rusa till stallet i Betlehem och gratulera Maria och ge honom gåvor, han föddes även för de osäkra, onda, rädda och skrämda, hans frälsning är till för alla. Allt vi behöver göra är att öppna våran hjärtan och ta emot. Gör vi detta så är vi som dem som följde stjärnan som lös över ett stall i Betlehem för så länge sen.

Som många andra så undrar jag vad Maria tänkte när dessa kungar komm för att uppvakta hennes lilla barn som hon lindat och lagt i krubban, men mer undrar jag vad Josef tänkte. Allt för ofta har vi en bild av Josef att han skulle vara mycket äldre, varit gift tidigare, men ingen vet säkert. Jag tycker berättelsen talar emot en sådan situation, jag tror inte Josef var mycket äldre än den unga Maria, jag tro inte han hade barn sen tidigare. Så vad tänkte han, denna man som är ett sånt stort mysterie för bibelforskningen?
Det är tankar som snurra i mitt huvud en dag som denna, jag vill uppmärksamma Josef!

Allt gott,
Ellinor

Om det är någon gång jag känner att Jesus verkligen är sann är männsika så är det när han är arg. Jag gilla den arge Jesus, honom kan jag se mig själv i. Att riva ner allt med pengar i templet gjorde han helt rätt i, ingen ska kunna tjäna pengar på Guds kärlek, den finns till för alla, den fattig som den rike, den svage som den starke.
Luther upplevde en liknade situation i sitt motsånd till avlats försäljningen. Frälsningen tillhör alla som är villig att ta emot den.
Det är så väldigt lätt att se den snälle, omtänksame Jesus. Han som botar sjukar och välsignar barnen, men att se den arge Jesus är inte lika lätt. Den arge Jesus säger att han är mer än vackra ord om fred och frihet, han är beredd att slås för oss i fall det är det vi skulle behöva. När Jesus är arg så visar han att han finns här för hela männskligheten, ja hela skapelsen faktiskt.
Så det är inte fel att bli arg och våga stå för något, bara man inte gör det med våld mot sin medskapelse!