När skapas tro? Det är ingen lätt fråga, en del mennar att det är när försvarsmurarna faller och man låter Gud komma in. För mig är det varje gång jag känner en uns och tvivel och vill ropa ut i smärta och saknad.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro."
(Ps. 22:2-3)

Innan orden kommer över mina läppar så var tvivlet borta, ty den jag vill ropa ut min förtvivlan till är Gud och jag inser att jag inte kan tvivla på Gud när jag vänder mig till Gud. Kanske är det just vid denna förtvivlans brant som tron vaknar likt ett frö som gror, en liten bit till så hade man inte orkat mer men då är Gud där med all sin nåd och all sin kärlek och genom den får vi leva vidare.

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.
(Ps. 23)

Det är vid dessa rader jag slutar och med ord ni hört förut.
I min Gud har jag funnit styrkan
Med Gud vid min sida så känner jag aldrig ensam.

Allt gott,
Ellinor