Fast det inte riktigt är så illa så har min självkänsla fått sig en törn. Hela höst terminen har varit intensiv och jag blev påmind om det veckan innan jul genom att bli sjuk när jag hade en hemtenta att skriva. Tittar jag tillbaka så här i efterhand känns det som om jag mer har försökt hålla huvudet ovan för vattnet utan att riktigt lyckas simma, och veckan innan jul sjönk jag. Måste göra om den hemtentan som jag hade den veckan, det innebär att vårterminen inte heller få sig en bra start. Men vad gör man, har man gett sig in i leken så får man leken tåla. Det är ju faktiskt inte så att jag känner mig malplacerad på någotvis som jag gjort när jag har jobbat, men det känns som jag har en stor mur jag måste komma över och inte har något hjälp som hänger ner från den. Känner mig dum som inte lyckas ta mig igenom en enda kursbok och ännu dummare att när jag försöker så fattar jag ingenting. Att ha dyslexi suger, jag har alldrig hatat det så mycket som jag gör nu, den får mig att känna mig dum och otillräcklig, ifrågasätta vad jag faktiskt gör här. Jag hatar verkligen att ha dyslexi, hatar!
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag inte vet vad jag ska göra för att underlätta. Varje gång jag försöker så slutar det i katastrof och jag känner mig mer vilse än en isbjörn i sahara!
Mitt i allt det är jag glad att jag har min tro på Gud, att någon alltid är vid min sida. Helt ärligt så vet jag inte om jag hade kunnat stå upp utan min tro. "I min Gud har hag funnit styrka, i min Herre har jag allt." (Psalm 778)
Det hjälper att skriva här med, att få ut lite frustrations genom ordet. Det är först när det kommer ut i ord som allting klarnar. Som vanligt längtar jag tillbaka till skolan för att träffa och umgås med mina finna vänner där, de gör i sanning en grå dag mycket ljusare hur dystert det än må vara. Synd att man typ bara har en föreläsning i veckan, jag vet att jag personligen skulle må bättre av att ha fler än så.

Allt gott,
Ellinor