Just idag står möjligheterna till allt för ens fötter. Ett jag fundera på är skriva minst 366 (ja 366, det är skottår), inlägg här på bloggen. Så här början på året så är det lätt att vara något överambitiös, men samtidigt måste man!
Jag gillar skott år, det finns så många myter och sägner kring fenomenet. Folktro är onekligen ett spännande ämne och det är roligt att se både på lokal som internationell nivå. Ja, jag kommer nog mer in på det när februari är här.

Ambition för 2016: Ett inlägg (minst) per dag, med ett minsta total på 366 inlägg.

Vi får väl se hur det går, har andra ambitioner och drömmar kring året. Några av dem får ni höra om när de är uppfyllda!

Allt gott,
Ellinor

Jag vet inte hur det blev så här, ytterligare en nyårsafton jag firar själv. Inte ens socials medier är till någon nytta, det behövdes bli sagt. När det verkligen gäller så trivs vi bäst i 3D.
Nu är det inte så att jag är ofrivilligt ensam, jag hade någonstans att ta vägen, men jag jobbar i morgon bitti så det blev inget.
Det har städas lite, katten är badad och jag har fått njuta av film och god mat sen jag kom hem från jobbet.

Så nu avslutar jag detta inlägg med att önska er alla, om ni så läser det i kväll eller i morgon, ett riktigt gott nytt år!

/Ellinor

Om någon har missat det så är jag galet förtjust i te. Allt te (nästa iaf), men det är klassikerna som är favoriter. Det ska vara starkt, varmt och fritt från både mjölk och socker. Favoriten är English breakfast tätt följt av Earl Gray, det starka smakrika sorter. Bland dessa finns en mäng variationer, det är faktiskt bara att fråga hos te-handlaren. För några år sedan hade jag Earl Gray Rosé som gav det klassiska teet en annan kick.
Man kan använda te om man vill ha ett gulnat papper, men det är inte det jag har gjort. Istället har jag övat med hjälp av en av mina julklappar att bli en bättre tecknare. Det görs främst med blyers, men jag gillar bläck så det övar jag med där till. Kanske blir klottret i mina anteckningsböcker bättre. (;

Jag vill gärna använda mer färg med, har alltid använt mest blyers och kol. Dock får det bli ett framtida projekt.

Allt gott,
Ellinor

Det har varit fullspekade dagar. Mesta del har mitt liv varit uppdelat i äta jobba sova. Jag var dock i Malmö i helgen hos familjen. Så som det är med familjer så är det både ris och ros. Riset var att jag bråka med min äldre syrra som har oturen av att inte veta vilken fantastisk kokerska jag faktiskt är (haha, iaf enligt mig själv ;) och fortfarande tror jag lagar mat som den nittonåringen var (enligt henne ska jag varit 16/17år). Jag gillar experimentera i köket, ibland blir det bra och ibland inte, hur ska man annars lära sig?
Rosen var garanterat att träffa min yngsta morbror och hans flickvän. Hon är äldre än honom, hur mycket, ja vem bry sig! Jag har aldrig sett honom så lycklig, det var som den bitterhet han burit med sig suddats ut, det var helt underbart att se! Det är jättesvårt att peka på skillnaden hos honom, det är liksom små detaljer. Ni vet de detaljer som avslöjar en förälskelse med både ord och handling, säger saker som man vanligen behöver dra ur dem och gör saker som mest annars bara gjorts av plikt och nödvändighet och nu upplevs mer som ett nöje! Det är rätt intressant med förälskade människor att det är precis som om det vill dela med sig av den, få alla att känna den där underbara känslan vi kallar kärlek. Helt ärligt så funkar det, jag känner själv att jag svävar på små moln av den där sprida känslan så fort jag tänker på det.

Från ett ämne till ett annat så tycker jag att vi kan införa allmän #vänplikt för hur svårt är det inte att få nya vänner? Det borde vara enklare, så varför är det inte det? Vi behöver ju varandra ändå håller vi oss på avstånd och vägrar låta murarna falla! Jag är inte oskyldig till detta, jag lever ju med tron att andra tycker det är svårt att tycka om mig så jag har nog högre murar än det flesta. Men vad gör att jag tycker om en människa? Tycker jag inte om mig själv? Kanske inte så mycket jag borde, för även om mina gamla ärr är läkta så är det inte borta.

Mycket tankar... Ofta.

Allt gott,
Ellinor

En helt utmattande dag, men den gick! I morgon blir dagen längre, men det är okej.
Jag har ingen pyntad gran och inte heller snö på dopparedan' så jag kan inte visa några sådana bilder. Fast jag är rätt tacksam att där inte är någon snö, fast jag skulle inte tacka nej till lite kyla och mycket solsken.
Firar jul på lördag istället, det blir lite så när man jobbar, men det är okej!

God jul!
/Ellinor

Egentligen så tycker jag att julen ska vara långt ifrån all oro. Jag vet att verkligheten inte är sån. En del har den där sista julklappen att hitta dagen före, medan andra undra om de kan få ihop något julfirande alls. Andra är ofrivilligt ensamma under julen. Julen är inte den orosfria tid den borde vara.
Ändå finns det människor som öppnar sin dörr för att göra vad de kan för julfriden ska spridas. Såg en familj på Landet runt som bjöd in så många de hade möjlighet i temat att ingen ska vara ensam på julen. En del kyrkor gör detta med. #Hyllie Kyrka i #Malmö har Öppen Jul där alla är välkomna på julmat. Det har dem både julafton och juldagen. Gemenskap bör vara ett ledord för julen.
Själv har jag turen att få jobba, om jag inte haft det så har jag alltid någon att fira med.

Så ensamhet är inte ett ord som hör julen till, där finns alltid någon som vill dela sin gemenskap.

Allt gott,
Ellinor

Sitter på väg hem efter en helg i Malmö där jag firat fjärde söndagen i advent, bland annat genom att gratta min yngre storasyster som fyller i dag. Det har varit en rätt lugn helg ändå med mest familjehäng.
Jag funderar mycket när jag åker tåg, ibland för mycket. Om jag inte orkar höra mina funderingar så brukar jag ha på en ljudbok som jag kan koncentrera mig på, men den jag lyssna på i kväll tog slut innan jag steg på tåget. Så nu sitter jag här och tänker och undrar, går igenom dagen och så vidare.
Ibland så kan jag märka att jag hållet uppe ett sken av att trivas där jag är, att nästan allt har blivit som jag hoppas. Så är inte fallet, dock så är jag inte den som slänger med mina inre önskningar omkring mig. Jag är inte heller den som frågar om hjälp, jag vännar om min självständighet. Det är viktigt för mig att få vara det, oberoende av att andra ska hjälpa mig genom livet. Med det sagt så menar jag inte att jag inte behöver människor i mitt liv, det gör jag, men jag kan själv om jag måste. Stödet från familjen är så otroligt viktigt.
Var skulle jag vara utan min familj? Det vill jag inte tänka på, hur positivt det än skulle vara, det kan vara lika negativt och det är mer skrämmande än nått annat.
Jag funderar genom drömmar och de förhoppningar jag har. Funderar på hur jag ska gör för att få dem uppfyllda, på vad jag själv kan göra.

En man bad till Gud ett flertal gånger om att vinna på lotto. En dag svara Gud honom. "Om du vill att jag ska hjälpa dig vinna på lotto så kan du i alla fall köpa en lott!"

Där finns en god poäng i det, det går faktiskt inte att vinna något om man inte satsat. Fråga är bara "Hur?" Hur får mina handlingar ett så bra utfall som möjligt så att de uppfyller de drömmar jag har? Hur bör jag handla för att det jag önskar inte skadar andra? Japp, det går att hitta etik i det mesta.
Så drömmen är målet men hur vägen dit ser ut vet jag inte och drömmar förändras och anpassas. Funderar på det, vad det är jag egentligen vill ha och vad jag faktiskt behöver och om det går ihop.

Allt gott,
Ellinor

Advents tre ljus brinner i min ljusstake, men ändå så kommer inte julkänslan smygande. Föga förvånade för att vara helt ärlig, jag vet ju varför. Det blir mindre känsla när man inte har möjligheter att göra de förberedelser man vill innan jul. Till det så jobbar jag på julafton och det innebär att jag missar gudstjänsterna mitt på dagen och de har en stor betydelse. Antagligen inte mycket till julmat heller, det är en allt för stor kostnad när man är ensam. Dessutom så är det ju det där med förväntan, vad vore julen utan förväntan?
Nära på alla barnen i familjen är för stora för den där spänningen och tjatet, utan tveckan så är det något juligt med tjatet "när kommer tomten?" De andra barnen är försmå, eller hon är för liten för det.
I år blir det ingen smyckad gran, jag orkar helt enkelt inte, för vad är meningen utan ett enda paket att lägga där under. Tänker på de som kommer ha det nästa år, med en liten bebis, och känner lite avund för det. All sån längtan blir extra starkt just när julen kommer, och det skulle väl kunna kallas för ett pessimistisk julkänsla. Hoppet att en dag få det finns där och jag tro att det kommer ske, men kanske inte alltid som jag önskar. Jag vet inte hur, men det är allt jag har. Det blir en jul då den gåvan kommer till mig, då mitt hjärtas innersta önska blir en liten verklighet.
I år hoppas jag kunna gå på julottan eftersom den är allt jag har detta året.

Allt gott,
Ellinor