Det är skrämmande att ha en viktig sak att göra. Jag är rädd för att komma försent, men jag tycker det är extremt pinsamt att komma för tidigt. Vilka i-landsproblem jag har alltså!
Allt jag kan göra är att förberedda så mycket jag kan ikväll! Jag har inte bestämt mig vad jag ska ha på mig än. Försöker att inte tänka så mycket på det och tro på att det går bra.

Allt gott,
Ellinor

Ligger vaken och kan inte somna. Tro lite det är oron som kommer över mig. Det finns flera saker jag måste ta tag i, men jag skjuter hela tiden på det. Dock finns det saker jag inte kan skjuta på.
Ska upp i morgon, dels så är det ju söndag och jag går i kyrkan på söndagar om där inte är något hinder för det (sömnbrist är inte ett av de hinderna). Jag måste också städa, för hur mycket jag än älskar att vara omgiven av änglar så allergisk mot deras tofflor (dammtussarna i hörnen är änglarnas tofflor). Visst ser det ut som där en människa med husdjur som bor här, men i ärlighetens namn så syns det även när jag städat (enligt mina mått). Jag tycks inte bli av med mina högar av böcker och papper på alla fria ytter som jag har. Vad kan jag säga? Mitt hem speglar mig, ambitioner för miljoner men i en mycket maklig takt.
Så var det förberedelserna inför arbetsintervjun jag ska på måndag. Allt från att överväga vilket löneanspråk jag har till vilka mina sämsta egenskaper är. Börja nog bli lite nervös.
Nä nu ska jag försöka sova, och går inte det så stiger jag upp och damma och diska. ;)

Allt gott,
Ellinor.

"... lever hoppet alltid kvar."
#prayforparis

/Ellinor

Efter regn kommer solsken. Några få minuters solsken så här på eftermiddagen efter en dag med en himmel med tårar som helt enkelt inte vill sluta falla. Några få minuter då jag vet att himlen ovan molnen är blå och solen värmer min kind. Samtidigt med den dalande solen dra himlen ihop sig för en ny gråtattack, men denna gången kanske det inte kommer regn.
Där är så många tankar som springer omkring, som treåringar på förskolan, i mitt huvud. Jag har svårt att sortera ut dem, att skilja den ena från den andra. I dag är det kaos där inne. Mer än något annat så önskar jag mig en kanvas med färg för att ge uttryck för kaoset, ord tycks inte vara tillräkligt, inte nog. Jag behöver sätta färg på det, men det blir inte idag.

Allt gott,
Ellinor

Jag sitter och tittar på Jane Austens Förnuft & Känsla, vilken jag för övrigt läste för inte allt för länge sedan, och önskar att man skulle ha danser på samma sätt idag! Japp, jag är medveten om att det låter urlöjligt! Men det fanns en medvetenhet bakom dessa danser om möjligheten till paternskap, det finns ingen stans idag, i alla fall inte på det visset. Tänk dig att du går ditt med dina gifta vänner/familj som underhåller sig med dans och presenterar dig gör lämpliga människor som i sin tur presentera vidare - ett kontaktnät med andra ord. Det vore ju faktiskt något.
Titeln på detta inlägg hänvisar till Kate Winslet som medverkar i rollen som Marianne och har sjungit in en ballad som heter What if. Allt med känsla.
En annan sak som fängslar mig hos Austen är hennes passion för drama och kärlekshistorier. Det är inte alltid det slutar som man först tror, trots allt har Austen trollbundit läsare i tvåhundra år nu så hon kunde tekniken. Tycker ni att filmerna slutar abrupt så läs böckerna. Det är en bok i sin tid och så bör man också läsa dem. Förväntningarna på litteraturen var alltså annorlunda då.
Det är något alla som arbetar med äldre texter få lära sig tidigt i åldern. Historiker, teologer och litteraturvetare med flera är medvetna om detta. Vem var avsändaren (författaren)? Vem var den skriven till/för? Väldigt sällan så är en bok (eller ett brev) skrivet för att få genomslag i framtiden. Antagligen är det troligare att det vill ha genomslag i samtiden, precis som jag med detta inlägg. Ett genomslag i samtid brukar vara fullt tillräkligt för att framtiden också ska läsa med den förundrade frågan varför var den populär då? Givetvis så kan man ställa frågan negativt med och försöka hitta litteratur som inte fått ett genomslag.
Tänk on man skulle kunna skriva på ett sätt så det slog igenom nu och i framtiden...

Allt gott,
Ellinor

Sitter och tänker på att första intrycket nästan aldrig är fullständigt. Faktum är ju att det flesta av oss bär inte hela vårat 'jag' utåt. Jag sa en gång till en vän att våran CD-hyllor antagligen skulle kunna berätta en hel del för den som är uppmärksam om oss. Det är en av de saker vi inte tänker på att vi skyltar med, med andra är vi väldigt noga med hur vi framträder. Kläder är ett väldigt bra exempel. Det finns mer än det yttre. Vad plockar du undan när du ha gäster? Säger de virkade dukarna något om dig och dina intresse eller är det någon annan som gjort dem till dig? Vad har du framme av sentimentala skäl och vad har du framme för att det enbart är vackert?
Vidare har vi också de saker du inte skyltar med vart du än går, som bloggen eller boken där du har dina dikter. Det där små sakerna som du egentligen inte döljer men bara skyltar för en liten skara. Det är de sakerna som kan ändra intrycket människor har runt dig när de på ett bananskal halkar in i en del av den världen där du get uttryck för det.
Det syns inte när jag går in på Ica att jag vill bli präst eller att jag lutar åt ett feministiskt håll, det syns dock bland annat här.

Allt gott,
Ellinor

Jag kan inte bortse att från att jag blir känslosammare ju äldre jag blir, alltså mer patetisk för varje år. En del skulle nog säga att det är något negativt, jag ser det inte så. För även om jag har lätt till tårar så har jag också lätt för skratt, och alla vet ju att ett gott skratt förlänger livet.
Att jag är patetisk hänger ihop med att jag också är sympatisk. Sympatisk är ju något som ses som en god egenskap i allra flesta lägen. Ytterligare en god sak med att bli patetisk med stigande ålder är kontrollen, för även om jag skulle känna mig nära till tårar så betyder det ju inte att jag bryter ut i tårar. Samma sak när det kommer till skratt. Men jag gråter till böcker, och skrattar. Jag gråter och skrattar till filmer och serier och jag skäms inte för det.

Allt gott,
Ellinor

För andra gången denna detta året så lyssnar jag igenom hela Harry Potter-serien, fast på denna gången på engelska med Stephen Fry som inläsare. Han gör det bra, precis som Krister Henriksson gör på svenska, alla karaktärer blir unika och man slukas in i den världen. Jag undra dock alltid varje gång varför, särskilt när jag kommer mot de sista böckerna som jag alltid läser med skräckblandad förtjusning. Det handlar både om att jag vet vad som ska komma, men också att det tar slut. Jag antar att det är den nackdel det finns med att läsa om böcker för tidigt dock tror jag inte att jag skulle kunna låta bli.
Ljudböcker är fantastiska. Medan jag lyssnar kan jag göra annat, bland annat baka, vilket jag gjort rätt mycket de senaste dagarna, och även städa. Nu är alla mina fönster julfina och kommande dagar så kommer även tomtar komma fram och de få dukar jag har.
Att jag skriver detta just nu är dels för att jag inte vill koncentrera mig för noga i boken. Dock finner jag att det är svårt att låta bli.

Allt gott,
Ellinor