När jag som nittonåring lämnade Malmö för Jönköping trodde jag att det skulle vara det mest skrämmande jag skulle göra i mitt liv. I Jönköping skulle alla pusselbitar falla på plats, det var så jag tänkte när jag bestämde mig för att flytta dit redan som fjortonåring. Det jag gjorde var att fly, jag trodde på allvar att jag kunde smitta från 'demonerna', istället ställdes jag ansikte mot ansikte med dem. Det är inte så radikalt som det låter, det handlade snarare att jag fick en möjlighet att lära känna mig själv.
Även om jag trivdes i kyrkan, så var det bara kyrkan i Malmö jag trivdes i, alla andra var skrämmande och jag hyste starkt brist på tillit till min nästa. Jag flyttade till en stad där jag kände min syster och hennes mans familj men inga fler, men jag trodde genuint att jag skulle lära känna fler människor. Nå, det gjorde jag ju, men det tog lång tid innan jag fann vänner. Istället för att lita på att människor faktiskt uppskatta mitt sällskap så isolerad jag mig och umgicks nästan enbart med min syster utanför jobb och skola och detta bara en gång per månad. Jag gjorde inte det jag tänkt, jag gick inte i kyrkan mer än vid dop, jul och liknade, hade jag gjort det så hade jag nog fått se en annan värld.
Tillslut så fick jag ett jobb med människor som fick mig att fatta mod och sluta gömma mig, vilket jag inte ens viste. En helt ny värld öppnade sig och jag växte som människa. Utan dessa människor så hade jag inte suttit i Perstorp idag.
Jag viste att jag inte var rätt, jag gjorde inte det som var meningen att jag skulle göra, det kände jag själv och det kände mina vänner. Några av dem kanske blev lite förvånade när jag efter en jul hemma i Malmö berättade att jag ville bli präst, att jag upplevt ett kall till att tjäna Gud på det sättet, men bra mycket färre än vad jag trodde. Syrran var nog värst, när hon lät alla sina 'fördomar' om mig och yrket ramla ur mun, det är väl så med äldre syskon.
För första gången i mitt liv kände jag att jag var på rätt väg, men Gud vad det var skrämmande! Men alla positiva reaktioner i min omgivning hjälpte mig att hålla fast vid mitt beslut, medan jag betalade av de sista skulder jag hade. Hösten 2011 sökte jag för att se att jag kom in, det gjorde jag. Kollade upp så jag kunde börja våren därpå och sökte igen till VT 2012.
Musik har alltid varit ett sätt för mig att hantera rädslor, ABBA har varit väldigt viktiga i min utbildning och är det fortfarande med låten I wonder och jag viste att jag var tvungen att pröva. Det är en kittlande känsla att göra något som skrämmer en bara lite, sådana känslor har jag fått uppleva, det till min stora glädje, flera gånger under min utbildning. Jag har fått mersmak på äventyr och testar från och till min bekvämlighetszon. Låten hjälp mig när jag fick ett nej med och jag har fortsatt möta mina utmaningar och få det privilegiet att se mig själv växa som människa. Att gå från att vara en människa med en dröm till att vara den människan som tar sina drömmar i sin egna händer och ser om hon inte kan göra verklighet av dem! Jag har fortfarande en bit kvar, förhoppningsvis hela livet, för alla drömmar ska bli sanna. Det är resan som är målet och inte målet i sig.
Jag har fortfarnade en del hinder, det är som det ska vara. En del av dem kommer försvinna inom några månader, andra kommer ta år, men det är helt okej! På så vis kan jag fortsätta växa som människa och kanske, om jag har tur, få hjälpa människor att göra samma sak.

Allt gott,
Ellinor

Dagen är präglad av solksken och skrivkramp. Ja, kanske inte just det jag skriver här, snarare till min uppgift som ska vara färdig i morgon, intressant men har ett helvete med att formulerar mig. Samtidigt så märker jag att dagarna blir allt längre och om två veckor är dag och natt lika långa och efter ytterligare en vecka så ställer vi fram våra klockor. Vintersporten når sin högpunkt nu, just nu är det skidskyttet (I love it!) i Finland och under helgen är det nästan bara skidor på teve!
Jag ska väl nämna att på söndag är det inte bara Vasaloppet eller den tredje söndagen i fasten, även om det är ack så viktigt, det är också internationella kvinnodagen! Ska se om jag inte ska hinna med att ger en reflektion av söndagens texter i ett feministisk perspektiv, jag har faktiskt lite på lut.
Så nu hoppas jag på bra snö i Dalarna och Finland under helgen så att våra svenska stjärnor i spåret kan visa att vi kan, speciellt hejar jag då på tjejerna. Nästa vecka hoppas jag på att våren slår till på allvar, jag vill se vitsipporna när jag promenerar i närmaste naturreservat.

Allt gott,
Ellinor

Har haft en helt fantastiskt bra dag! Den har inte varit helt smärtfri, men allt sånt togs med en nypasalt. Den var produktiv eftersom jag var i skolan för tidigt, hade faktiskt läst fel på schemat (1:a farthindret)! Men jag kände att jag utnyttjade tiden väl till lite allt möjligt! Fast jag trodde faktiskt att jag var sen (2:a farthindret) eftersom jag missade mitt anslutningståg. Råkade alltså öppna dörren till en av Dick Harrisson lektioner, sen såg jag honom minst fyra gånger till. Har ni sätt honom på arbetet så kanske ni kan förstå varför jag tycker det är roligt, fast det är klart, jag har ju lite annan bakgrunds information än de flest och med en hjärna som ständigt är igång med en miljon grejer!
Sen rullade på och jag han träffa stora delar av klassen innan lektionen börja och hade en del intressanta disskutioner och medverkade i ett expriment kring kommunikation. Jag hann till och med skriva lite på min uppsats!
Men till lektionen som blev en riktig höjdpunkt på dagen! Det var serminarium i dag och disskutionen gick kring hur vida det är rimligt att förvänta sig att vi ska skänka stora delar av våra pengar till välgörenhet med en text av Peter Singer som skrevs 1971. Etik är ämnet, Ann Heberlein är lärare, försök toppa det ni! För min del blir det lite bättre faktsikt, tro det eller ej! Hur då kanske ni undrar? Vi förr alltid dessa disskutioner i mindre grupper, och för ovanlighetens skuld så blir jag inte vald sist, min upplevelse är att det nästan är tvärt om! 'Vill du va med oss?' är helt klart en underbar fråga, speciellt när det kommer av en hög trevliga och snygga killar, svårt att se att det kan bli bättre! Så där satt jag med fyra killar och disskutera hur man ska rädda världen, lite omvänt tuppen i hönsgården! Det är en särskild känsla att faktiskt bli hörd, den gör mig knäsvag!
Bunos på dagen var den strålande solen, utan tvekan!
Så när jag kom hem så gick jag in och handlad, velat ha en semla i två veckor nu så det blev det till fredagsmys och så köpte jag hem lite tulpaner, kände att jag förtjänade lite vår inne! Det är antagligen min favorit blomma, även om jag har fler. Så efter Vasan så blir det vår!
Hemma igen satte jag blommorna i glas (behöver köpa en tulpanvas) och läste ut bokserien av Nora Roberts som jag köpt på bokrean i år, kan säga att det var ett topslut! Och nu är det ju Let's dance, helt enkelt en bra faktiskt fredag! Så nu sitter jag och hoppas på att hela helgen blir lika bra, med försiktig optimism.

Hoppas ni har det lika bra som jag!
Puss och kram/
Ellinor

Skulle jag, med all min medkänsla, verkligen känna efter kring allt smärtsamt jag läser om varje dag så skulle jag antagligen krossas som ett ägg mot ett kakelklätt golv. Jag kan inte förändra världen så att det märks, jag kan inte ta bort det onda hur mycket jag än vill. Varje dag ställs jag för valet att krossas eller inte, jag väljer oftast inte, det tro jag du gör också. Ändå vet jag människor som inte får det valet, men ändå klara de motgångar livet gett, dessa människor är mina hjältar.
Jag gör valet att inte krossas, inte enbart för min egenskuld utan för andras skuld också. Vi kan aldrig någonsin vet hur en annan människa känner i en given situation, allt vi kan göra är att föreställa oss det. Glädjen är enkel, den sprider sig likt sommarvindar och ger liv åt allt den stöter på. Sorgen, ja, ack sogen, den är svår. Sorg visar man på så skilda sätt och ibland skjuts den till och med upp, det blir en posttraumatisk stress av det då och man inser inte ens att det är det svåra som hände då som påverkar mig nu.
Att lyssna blir vad man kan göra, inte enbart höra. I sorg kan till och med samexistera räknas till att lyssna, när man vet att det finns någon som är villig att höra allt man möjligtvis har att säga. Det där ordet möjligtvis är centralt, bara att det finns där är viktigt.
Sorg är inte en känsla, sorg är plural, det är flera känslor. Glädje, saknad, lättnad, smärta, ja och säkert fler ord där till. Det är okej att skratt och det är okej att gråta, det är okej att minnas även om det ger uttryck i saknad.
Jag kan inte göra något, göra något åt allt, men jag kan göra något litet åt något litet någonstans

Allt gott,
Ellinor

För första gången någonsin så ser jag fram emot Alla hjärtans dag! Å nej, jag är fortfarande singel och det ser inte ut att förändras inom den närmaste framtiden. Vad kan jag säga, kanske har jag drabbads av vårkänslor? Jag har i alla fall planer, själv. Jo jag börjar lördagen som vanligt i Malmö med familjen och löser melodikrysset, annars är det jag som gäller, eller egentligen andra! Jag har bakat blåbärsmuffin till familjen på lördag som vi ska avnjuta tillsammans.

I morgon blir det fotoäventyr främst i Hälsingborg, då går jakten efter saker som symbolisera kärleken. Söndagen går också i kärlekens tecken då det är om kärleken med ett av mina favorit brev i fokus! Dessutom så kan ni ju kolla om en kyrka i er närhet anordnar något roligt på lördag, Sankt Johannes i Malmö har tillexempel dropinvigsel (man måste givetvis genomgått hindersprövning)!

Allt gott mina vänner!
/Ellinor

Det må vara att mitt generella mål är att bli präst, att detta är mitt kall, men ibland så tvivlar och tveckan jag. Vad jag kan säga egentligen är att jag känner ett starkt kall att jobba i kyrkan, denna delen i mitt kall har jag fått bekräftad så många gånger att jag vet att det är så. Senast i går fick jag det bekräftat, det jag redan viste, genom en jobbsökar sida där jag kunde göra ett test som avgjorde vilken persontyp jag är. Min lilla syster gjorde samma test, med samma resultat, vilket hon inte kunde förstå, hennes bild av oss är att vi är väldigt olika, men så är det inte. Vi framhäver olika delar av våra personligheter vilket gör oss olika. För mig kändes det faktiskt bra att vi fick lika, för en del egenskaper som framträder starkt hos mig finns hos henne med, men hon har ändå packat på dem hos mig.

Ibland funderar jag på om jag egentligen är kallad att bli något annat i kyrkan, kanske diakon? Men nej, jag skulle inte kunna göra det yrket rättvisa. Kan man ha så stor respekt för ett yrke att man faktiskt inte väljer att bli det? Det är många aspekter som spelar roll, jag tycker tillexempel inte att diakon rollen ska användas som karriärstege så jag väjer bort det, för någonstans säger mitt kall mig att det är präst som är vad jag ska vara.

Vandra med mig för vägen är lång

Allt gott,
Ellinor

Har ni någonsin känt att ni inte riktigt passar in? Att ni är alldeles för unika för verkligheten där ni är? Ja, så väljer jag att se det. Att vara unik är ju något positivt och jag är optimist. Kanske är känslan från två håll, kanske finns där människor jag träffat som verkligen önska att de förstod mig, så som jag önska att jag förstod dem. Helt ärligt så känner jag mig allt för ofta som en utomjording, som en cylinder i ett fyrkantigt hål. Ni kanske undra varför jag inte säger tvärt om? Enkelt, där finns ju ändå likheter mellan mig och människorna jag lever parallellt med.
Det är alltså stunder som det känns lite extra, stunder då jag inte riktigt kan anpassa mig till den verklighet jag befinner mig i. Värst med dessa stunder är att jag känner mig så missförståd. Inget ovanligt i sig, men aldrig en känsla man vänjer sig vid.
En följd av denna känsla, i alla fall för mig, är att jag isolerar mig. Efter som jag känner mog missförståd så tvivlar jag också på människors känslor för mig, tycker de verkligen om mig? Utifrån detta så förespråkar jag också ärlighet, inte att du spontant ska säga allt du tycker och tänker, sanning ska alltid talas med eftertanke. Alla behöver inte tycka om mig och jag behöver inte tycka om alla, men för den sakens skull behöver jag inte vara elak mot dem jag inte tycker om.
Till min stora tröst så vet jag att det är en del stora personer genom historien som känt på ett liknade sätt. Så va inte rädd att säga sanningen så länge ni säger den rätt (kryphålet i sanningstalande).

Allt gott,
Ellinor

...från Perstorp.