Tänk att det ska var så svårt att informera, jag hade ju kunnat sova i natt om jag vetat att jag inte skulle hinna med sista anslutningsbussen, men det var dålig information. Efter vänta i mer än fem timmar på nästa avgång sitter jag äntligen på tåget hem. Det innebär att jag varit vaken i mer än 20 timmar vilket givit mig ett otroligt kraftigt migrän anfall, hela höger sida gör ont och jag vill bara hem och sova. Jo, där är flera negativa effekter över att inte fått sova, men det kan inte hjälpas. Tur är väl att jag faktiskt inte har något att göra förän till kvällen.

Allt gott,
Ellinor.

På grund av en olyckshändelse i Höör så sitter jag nu fast i Hässleholm eftersom ersättningsbussen stannade på samtliga mellan stationer och därför missade jag sista avgången hem också, med ynka 15 minuter, det är lite surt. Så här sitter jag och det verkar som om jag kommer få sitta här ett tag, nästa avgång hem är 05:01! Än så länge så sitter jag i alla fall inomhus.
Dock vaknar en del sympatier till de som lever ett hårdare liv än jag, där finns en medkänsla för dessa människor. Samtidigt så ber jag även för dem som har varit med om dessa olyckor och hoppas med hela mitt hjärta att allt ändå har gått bra. Det gör det ändå inte mindre surt för mig, men jag har ändå ett hem och komma hem till när möjlighet sker.

Allt gott,
Ellinor

Jag sitter på tåget upp till Hässleholm för att sen ta mig hem. Innan mitt tåg kom så gick ett Helsingsborgståg, det var pågatåget Jarl Kulle. Varje gång jag ser det namnet så tänker jag på Agnetha Fältskog. Men förlåt jag glömde vist att nämna att Jarl Kulle var en svensk skådespelare som medverkade flitigt i filmer.
Åh, ni undrar förstås hur dessa två namn gå ihop? Ja, jag tänkte väl det. Egentligen är det inte så svårt, det är för att i en av mina älsklings låtar sjunger Agnetha Fältskog Jarl Kulle beundrar jag, låten heter Tack för en underbart vanlig dag.
( http://youtu.be/cxQRGjAQ3b0 )
I korthet kan man säga att låten handlar om alla små under som sker varje dag men som vi tar föregivna och är utformad som en aftonbön. Det finns andra låtar med Agnetha Fältskog som speglar en Guds relation, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att hon är från Jönköping.
Det är alltså sånt jag tänker på när jag åker tåg, vilket kan vara väldigt inspirerande för det mesta.

Allt gott,
Ellinor

Det är dags att ta tag i skolan nu, det går inte att skjuta på längre. Jag tycks har blivit något av en expert på att skjuta upp saker, till mitt eget stora förtret. Trotts det så är det så att man måste bita i äpplet innan man kan vara säker på att det är surt och är det det så går det bra att göra äpplepaj av det. Jag tror nog ni förstår vad jag menar.
Att det är så mycket som samlats på hög är då bidragande till att jag skjuter på det, fast jag vet att det inte gör saken bättre. Ett djup andetag och göra en sak i taget hjälper, men man, det vill säga jag, måste verkligen vara envis mot sig själv. Det är svårt. Är det inte märkligt hur enkelt det är att svika sig själv? Bordet inte jag vara den jag främst håller löfte till? Jag tycker nog det, för hur ska jag kunna hålla löften till andra om jag inte gör det till mig själv? Det får bli min motivation för terminen och hela året.
Jag är också en sån som tar ut oron i förskott, jag oroa mig till exemple för jobb under hösten. Kommer jag ha något? Vad blir det för jobb? Kan jag göra ett kärriär byte?
Jag skulle väldigt gärna byta kärriär, det var ju det skolgången var till för men det blev uppskjutet, tyvärr. Det gäller att leva på hoppet.

Allt gott,
Ellinor

Det är väl lustigt att något av det som skrämmer mig mest är att bli dömd, inte av Gud utan mina medmänniskor. Skillnaden mellan dessa är så markant, en människa dömer utifrån en enda handling och låter det färga allt den dömda gör även om det är i en helt annan klass. Det gäller både det bra och det dåliga, de skapar helt enkelt en tung väska åt en med alla handlingar och det är slitsamt att bära. Jag förstår poängen med första intrycket och vikten av den, det gäller att ha en balans. Vissa människor behandlar en som att man nästan är för bra för att vara sann och väntar bara på att man ska begå något fel, så hela tiden finns den där kampen att vara perfekt, men vi är ju bara människor!

Vem är jag nu att tala om hur Gud dömer, allt jag vet är min erfarenhet och den säger mig att hos Gud har jag ingen ryggsäck av skulder. Mer än så är svårt att säga, jag kan inte ens förklara varför, men för mig innebär min tro på Gud frihet. För utan den tunga ryggsäck med skulder kan jag vara mig själv, där finns inget jag behöver leva upp eller ner till utan bara jag. Jag antar att det beror på att Gud faktiskt ser helheten.


Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.
De tre sista verserna ur "Fattig bonddräng" av Astrid Lindgren

I dessa rader har Astrid Lindgren fångat vad jag också tror. Det finns något i det som skvallra om vårat lika värde, stor som liten. Dessa rader berör mig något oerhört, jag blir gråttmild med andra ord. Sån är kärleken, så stark men ändå så mild. Kärlek är också frihet, men kommer vi ihåg det? Kan vi förstå den kärleken som ett barn känner för sin mor och far eller hunden känner för sin husse/matte? Så full av tillit att den inte begränsar utan befriar och ger oss möjligheten till att bli bättre människor i omsorg av varandra och utan fruktan.

Allt gott,
Ellinor

Från och till så kan det upplevas att det förväntas underverk utav en, andra gånger gör man heltenkelt männskliga misstag. Jag har gjort ett sånt misstag idag, vilket inte går att rätta till. Jag skulle jobbat och totalt glömt det! Till mitt försvar är jag bara timvikarie och detta boka vi muntligt innan jul, men det smärta mig ändå något otroligt att svika en arbetskollega så. Hade jag befunnit mig hemma så hade jag kunnat lösa det, men nu befinner jag mig nära två timmars resa från jobbet. Har informerat min samordnare om misstaget. Har varit nära tidigare, men tänkt efter och tittat, men nu var rutinen helt ur minne. *Suck* Ångesten jag känner behövdes skrivas ut. Känner att det är något som behövs åtgärdas med bokningssystemet med.
Det är ju inte enbart att man sviker en kollega, vilket är hårt nog, man svarta sitt ryckte som tillförlitlig vikare och riskera att få färre jobb. Jag har då, i med kontakten med samordnaren, ändå försökt göra det mer grånat än svart.
Ja, som det kan gå...

Allt gott,
Ellinor

Det var ingen bra dag idag, det är svårt att få när man har huvudvärk. Jo, jag vet att jag borde ta värktablett, men jag unviker gärna det. Så det har faktiskt inte hänt särskilt mycket idag. Trotts det önskar jag att det hade gjort det, har nämligen fått mig en del tankeställare. Dessa är dock inget jag vill skriva om här eftersom det involvera andra än bara mig, ja om man bortser från att jag fundera på hur jag skulle göra med vardagsrums gardiner.
Idag började kompletteringsmöjlighet på min hemtenta vilken jag bör ta tag i, dessutom har jag en annan tenta att se över med. På detta så börjar jag en ny kurs och ska dessutom försöka bli färdig med min kandidatuppsatts nu under våren. Jo, det är mycket, men jag måste ge det ett tappert försök. Även när jag har dessa dagar med huvudvärk och en känsla av hopplöshet.

Allt gott,
Ellinor

Det är lustigt hur två morgnar kan vara så olika, hur två morgnar kan bli så olika dagar. När jag vakande i går låg det snö på marken och under dagen kom solen fram, men idag är alltid grått och mörkt. Jag vill tända mina lampor fast jag vet att de inte kommer att hjälpa.
Jag antar att det är därför man kallar en grå dag en deprimerande dag, för trotts allts å går det att se ljuset i mörkret, men hur är det när man hamlar i mellanlägget? Det gäller att inte låta sig ryckas med av vädret, så kanske ska jag tända lamporna, sätta på min favorit musik och göra det jag behöver och måste göra.
Fast det finns alltid lite vemod med att städa bort julen som jag har börjat med denna veckan. Det är ju bara väntan på våren som gäller nu, men jag tror på en tidig vår. Så jag får väl ge mig ut att köpa mig en bukett tulpaner i slutet av månaden för att påminna mig själv att det faktiskt går mot ljusare tider.

Allt gott,
Ellinor