Har ni någonsin känt att ni inte riktigt passar in? Att ni är alldeles för unika för verkligheten där ni är? Ja, så väljer jag att se det. Att vara unik är ju något positivt och jag är optimist. Kanske är känslan från två håll, kanske finns där människor jag träffat som verkligen önska att de förstod mig, så som jag önska att jag förstod dem. Helt ärligt så känner jag mig allt för ofta som en utomjording, som en cylinder i ett fyrkantigt hål. Ni kanske undra varför jag inte säger tvärt om? Enkelt, där finns ju ändå likheter mellan mig och människorna jag lever parallellt med.
Det är alltså stunder som det känns lite extra, stunder då jag inte riktigt kan anpassa mig till den verklighet jag befinner mig i. Värst med dessa stunder är att jag känner mig så missförståd. Inget ovanligt i sig, men aldrig en känsla man vänjer sig vid.
En följd av denna känsla, i alla fall för mig, är att jag isolerar mig. Efter som jag känner mog missförståd så tvivlar jag också på människors känslor för mig, tycker de verkligen om mig? Utifrån detta så förespråkar jag också ärlighet, inte att du spontant ska säga allt du tycker och tänker, sanning ska alltid talas med eftertanke. Alla behöver inte tycka om mig och jag behöver inte tycka om alla, men för den sakens skull behöver jag inte vara elak mot dem jag inte tycker om.
Till min stora tröst så vet jag att det är en del stora personer genom historien som känt på ett liknade sätt. Så va inte rädd att säga sanningen så länge ni säger den rätt (kryphålet i sanningstalande).

Allt gott,
Ellinor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...