När jag var tonåring så tyckte jag att mycket av den kristna musiken som fanns var löjlig och klyschig. Jag älska dock psalmer, kan ha med att göra att jag gick i kör i kyrkan. Min favorit psalm är och var 231, Oändlig nåd som jag tyckte var pampig och relaterade till trotts att jag inte som i texten kunde definera mig som förlorad, i alla fall inte i det personliga stadiet. Det har kommit sennare.
När jag slutligen gick ut gymnasiet (10 år sedan på söndag!) så flyttade jag till Jönköping och börja jobba inom äldreomsorgen. Där ser man lite annorlunda på kristen musik än vad jag då gjorde, den var viktig, föga förvånade när man befinner sig i bibelbältets kärna. Det var bara att sjunga med i Gyllene morgon och andra låtar som passar bättre hos Frälsningsarmén. Efter ett tag började jag i alla fall att uppskatta det, jag gillar fortfarande inte all kristen musik, men mer.
När jag väl haft min första grupp konfirmander som konfirmandledare så fick "vanlig" musik en helt ny mening. One man come in the name of love (Pride, U2) Jag började lyssna efter "dolda" kristna betydelser i pop-musik, vilket gav musiken en större mening! Plösligt så fanns där något mer i något som jag redan älska, det är som att fråga om det verkligen kan bli bättre och så blir det faktiskt det!

Allt gott,
Ellinor