För inte så fasligt länge sedan så inträffade något som skade om hela världen, världen förhänge sprack och vi blev klart medvetna om vad vi som människor kan göra mot varandra och mot vår jord. Det har inte ens hunnit gå en hel mansålder sen dessa händelserna, överlevande av dem berättrar fortfarande om det, försöket till massutrotning av människor i brist i tro på mångfald. Om detta måste vi berätta, vi får inte vara tysta för detta stycke historia som skrevs då får inte hända igen, märker vi det så måste vi förhindra att det händer.

Förbjud inte människor att vara de människor de är, religionsfrihet är ett måste och det faktum att religionen är personlig, hur den än ser ut så måste varje människa känna att deras tro är värdefull som den är. Förbjud inte någons sexuella läggning, den smittar inte, den sexuella läggningen påverkas inte av vilka man ha omkring sig, låt människor få vara de männsikor de är födda till att vara. Världen kommer bli bättre om vi acceptera varandra som människor, varken mer eller mindre. Ingen hudfärg, ingen tro eller religion och inte heller någons läggning gör någon till mindre människa än någon annan!

Det gör ont att minnas hur många som fick offra livet till ingen nytta, men det är ett måste. Vi måste minnas! Vi pratar inte längre om händelser som påverkar hela den kända världen utan händelser som påverkar hela världen. Jag vill minnas, dessa männsikor har ett värde, som är samma som mitt, och de får inte hänt i onödan! Likt när pyraminderna skulle byggas så offrades människoliv, men det lämna ett ståtligt bygge efter sig som inte är att föringa. Förintelsen lämnade inte detta synliga märke efter sig, dess märke är osynligt och det är därför upp till oss att berätta och minnas, vi får inte förnecka det. Det vore så enkelt att glömma, glömma det som inte lämna sitt tydliga märke. Med den typen av glömska så öppnas möjligheten upp till att det händer igen, det som inte får hända, det som aldrig borde hänt.

Jag väljer att minnas, jag väljer att inte glömma, jag väljer att berätta.

Allt gott,
Ellinor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...