Det är intressant det där med skrivandet. Tror du att du inte kan skriva? Nå det tar lite tid innan bubblan brister, i mitt fall tog det tre år för att känna mig någorlunda trygg med mitt skrivande. Det är inte perfekt, men det känns inte heller helt hopplöst. 10 000 tecken skrämmer mig inte, det går rätt fort att skriva bara man kommer igång, 15 sidor känns nästan skrämmande lite när man väl kommer igång. Helt ärligt så är det de som gör skrivndet så spännade. Första gångerna lärarna och handledaren säger att "ni kommer att upptäcka att det inte alls är tillräkligt med utrymme" så tro man dem inte, för min del tog det ganska lång tid att upptäcka detta. Det är ju lite kontextberorende med. Faktum är att ju intressantare man upplever ämnet ju vill man skriva om det. Det funkar som att komma in i en ispirationsbubbla, är man bara där så går allt på räls, även om det kan hända att man måste radera en del efter. Att hålla igång skrivandet är också viktigt. När det kommer till det så använder jag bloggen som någon form av "papperskorg" i den allra positva meningen, det är de stunder jag tar och reflektera över ämnen och skrivande (som här) som jag inte kan få med i en vetenskaplig text.
Det är i sig en häftig refelktion att man faktiskt skriver en vetenskaplig text, vem tänker på det när man lämnar i sin första hemuppgift på högskolan och universitet! Jag gjorde det i alla fall inte.

Allt gott,
Ellinor

Inspirationen går på högvarv, som vanligt mitt i natten! Det går inte att sluta när man kommer i en sån bubbla, kanske för att hämta nått att stoppa i sig, men det är knappt. Jag har förståt att det är kreaktivitens baksida, fast man somna som en stock efteråt om man bara kommer ner i varv och det lämnar en skön känsla av att ha fullgjort något.
Det är därför jag fortfarnade är uppe, jag börja ordna ett collage till min systerdotters konfirmation. Tänkte att det nog skulle gå i ett nafs, men jag satt med det i fyra timmar och kunde inte sluta när jag väl satt igång, men ack va bra det blev! Eller åtmindståndes om man tittar på föresättningarna.
Det är inte alltid man hamlar i en inspirationsbubbla som tar en hela vägen, ofta är det bara en del av vägen. I såna arbeten behöver jag ta ett steg bakåt och fundera, har ett sånt projekt pågående här hemma med. Jag har också projekt som ligger och väntar, virkningar, sömnader och målarprojekt med mycket mera! Projekt är något jag alltid kommer har gott om och jag gillar det, jag har faktiskt aldrig tråkigt. Jag vill inte vara utan det, det är så kul!
Från och till så drabbar frustrationen en, det kan handla om allt från att man inte har matrial hemma till att man inte riktigt kan få till det man håller på med som man vill. Det gäller att ha tålamod.

Allt gott,
Ellinor

Denna sommaren blir den första någonsin i min sommarjobbshistoria som jag jobbar på samma ställe, med samma problem. Ja, för lite timmar, helt ärligt undrar jag om jag ska mer än överleva. Skulle tro att en student har det bättre på sommaren ekonomiskt, men i mitt fall är inte det fallet, jag har alldeles för lite timmar. Som de som känner mog så brukar jag jobba inom vården, problemet är bara att de som jobbar i vården i flesta fall bara jobbar 75%, i varje fall där jag jobbar. Jag är en heltids tjej, har prövat deltid men det passar mig inte, men inte får jag heltidstjänster. Det lutar ändå att jag får söka mig något annat till hösten då jag gör studieuppehåll, hoppas bara jag hittar något givande. Kanske kan jag hitta ett "utöverjobb" redan, men det är inte så lätt i en liten kommun.
Jag få väl vänta och se på vad framtiden har att ge.

Allt gott,
Ellinor.

Har ni någon gång tänkt på hur svårt det är att faktiskt ta emot en komplimang? Jag har. Senast i dag fick jag höra att jag har vacker sångröst och det av en kantor. Jag svarar, som jag misstänker att många gör, "Tack, jag har övat". Det är inte själva grejen att jag säger tack, utan vad jag säger efter, jag har övat, vad är det med det? Det är en ursäkt, en ursäkt som säger att man bara är bra om man övar, vilket inte är sant. Vi är bra ändå, att vi övar säger att vi är bra redan innan, att vi vill vara bra. Hade jag inte haft en hyfsad, enligt mig, sångröst och tyckt om att sjunga så hade jag heller inte övat.
Nu är det inte så att jag vill göra något med min röst, inte bli sångare eller något åt det hållet. När det kommer till min sångröst har jag lite av scenskräck, även om det hänt att jag sjunigt solo på bröllop och gärna ställer upp för vänner och familj om de frågar mig (trugar mig). Jag trivs bäst, när det kommer till att sjunga, i bakgrunden, i kör, allsång eller en vanlig gudstjänsts psalmer.
Det är trotts allt ändå trevligt att höra att man har en röst som bär och uppskattas, det har satt en guldkant på min söndag att höra det. Jag inblillar mig att folk tror att man redan vet om det, men vet ni, man kan inte vara för snäll!

Allt gott,
Ellinor

Rädslan är antagligen våran värsta fiende som individer, vi behöver försäkring om det kommer gå bra trotts att vi stötter på farthinder. En del av oss är rädda för att förlora någon som är oss kär, få missfall, andra är rädda för att komma människor nära, att våga älska. Det låter så hemskt när jag skriver ut det, och vi har diskuterat människans behov att alltid tillhöra någonstans, i någon form av gruppsammanhang och dess förhållande till ondska - varför kan normala människor utföra onda handlingar -, hur vi påverkas av grupptryck och aukoriter. Visst är det lustigt? På en nivå är vi flockdjur och på en annan är vi individer, det är kanske det som skiljer oss från djuren, det är gränsen går. Vi måste också mötas inom båda förhållanderna, som flockdjur och som individer, vilken konflikt det bildar.
Det jag är rädd för just nu är att förlora den sprirande lycka jag känner just nu, jag är glad som alldrig för och lycklig på ett helt nytt sätt, det är helt enkelt för bra för att vara sant. Jag trivs med mig själv, skolan gå bra just nu och jag mår helt allmänt bra trotts en överdos av allergichocker (pollen)! Allt detta yttrar sig med att jag ligger i fas i livet, med skola och hem, för tussan, jag bakade 4 olika saker i dag, två sorters muffins, bröd och bullar och jag har plockat undan efter mig. Är också ovanligt pigg, vilken är orsaken till att jag faktiskt gjort det jag gjort. Men ibland så smygger rädslan sig på i mörka stunder att det ska försvinna, att skolan kommer överhoppa mig igen, att jag inte har jobb till hösten och liknade, men den rädslan försvinner när jag inser att jag är lycklig. Är inte det lustigt?
Allt jag vill är skratta, dansa och sjunga, om så bara för katten och mig själv. Det är som jag sagt tidigare, möjligheteran ligger i mina händer och just nu känns det som det är hur många möjligheter som helst där! Det är som om jag har tagit ett beslut som varit precis rätt, dock vet jag inte vilket!

Allt gott,
Ellinor

En överblick över det som jag bakat idag!

Solen sänkte sig och ljuset spred sig som en mjuk eld längst horisonten när jag kom hem från Malmö idag. Det ska sägas att jag aldrig upphör att farcineras av det, särskilt efter en helg som, efter en tid med mycket sol och värme, varit ovanligt kall och regning. I dag känner jag mig lite extra lyckligt lottad, jag har nämligen fått mysa med min lilla sju månader gamla brosdotter. Hon och jag somnade sittande i en förtölj under eftermiddag och jag kan inte tänka mig något som skulle kunna vara mysigare, om jag stötter på det så blir ni de förstar som får veta. Det var ett oväntat nöje, jag hade nämligen glömt att min lilla syster skulle vara barnvakt i dag, men så vad det till min stora glädje.
Det största nöje av mitt liv är det faktum att jag är både moster och faster till en hög med ungar, trotts att det påminner mig om något jag saknar och längtar efter så fyller de en del av det tomrum. Jag älskar dem och skulle gå genom eld för dem, så är det bara. Där är en stor glädje att vara den sidan om, även om där också är ett avstånd. Till en del av dem är jag reserven, och jag tro och hoppas att de vet att jag alltid finns där.
Jag minns när jag höll dem första gången och jag har många fler minne på det. Det är inte bara för föräldrarna som barnet är som en solkatt i bur, de växer så fort.

Allt gott,
Ellinor

Jag håller på att ordna, jag drömmer om ordning och reda där hemma. Det tar sin tid, men jag har lyckas lite i alla fall. Jag har fyra kartonger fyllda med pocketböcker och det blir minst en till, säkert två skulle jag tro. En av dem är redan nere i källaren och jag ska ta ner de tre andra under nästa vecka, kanske redan i morgon. Kanske har jag snart möjlighet att skaffa de bokhyllor som behövs för att ha dem uppe, men tills dess så får det faktiskt va nerpackade. Jag har faktiskt inte mage att slänga en bok, om så en pocket, det går helt enkelt inte, inte ens om jag tycker det är den sämsta bok jag kan tänkas läst.
Hahaha, tänk er, en dyslektiker svag för böcker, där rök en del av de förefattde meningarna! Jag älskar doften och köper alltid minst en bok på bokrean. Det är lite ironiskt, jag borde läsa kurslitteraturen men jag fastna ständigt i skönlitteraturen. Märks det i hur jag skriver? Ibland undrar jag.
Jag blir galen om jag inte har något att läsa och det spelas upp som en film i mitt huvud, jag älskar det. Böcker är bättre än filmer, mycket bättre, det är detaljerna som gör det. Just nu läser jag böcker som är i serie och ibland har det ett par parallella historier som berättas, det gillar jag. För trotts allt gör det boken med realistiskt, för vem har inte parallella historier som knuter an till sitt eget liv?
Ska vara helt ärlig, det är kärleksromaner som gäller, och till största del med lyckliga slut fast inte utan drama. Någon enstaka gång så blir det med ett olyckligt slut, och då har jag inte kunnat släppa boken och antagligen skulle mina ögon vara helt rödgråtande. Det är dock inte bara kärleksromaner, läser fantasy också, men då är jag väldigt kräsen och ofta handlar det om att jag läser om, mina favorit författare inom området lever inte.
Någon enstaka självbiografi händer det att det blir, nästan aldrig en deckare och aldrig en thriller eller skräck, inte än i alla fall och inte troligt att det blir. Jag vet dock vad som behövs för att övertala mig att läsa den typen av bok, om jag gör det så lär ni vet vad och varför jag gör det.

Allt gott,
Ellinor

När jag var tonåring så blommade jag aldrig ut, av flera skäl så kunde jag inte. Ett av skälen var, som det ofta är, är rädsla. Jag hade blivit nertryckt i att jag inte dög som den jag var, att jag varit bättre som någon annan. Det var inte det att jag var blygg, och ingen skulle säga att de tyckte jag var osäker, men säkerheten var en mask över vad jag verkligen var. Enda sätt jag verkligen kan beskriva det på var att det tog stopp, jag hade byggt upp en mur runt om mig som inte bara skydda mig, den hindra mig från att vara den jag ville var och utvecklas i den rikning som jag ville. Som min äldsta syster sa till mig: "Du måste sluta älta i det förflutna och inte låta det styra ditt nu och din framtid!" Hon har en poäng (även om det bär mig emot att säga det), jag hade ju fastnat.
Det tog mig fem år att faktistk lista ut och förstå vad jag ville mitt liv. Ingenting hade ju hänt som jag ville som tonåring. Jag gick in i vuxenvärlden med en bild av att allt skulle falla på plats, mer eller mindra av sig själv. Thji fick jag! Det var uppenbarligen inte barnmorska jag skulle bli och inte heller medicinsk bioanalytiker, jag var minst sagt chockad när jag fått mitt kall in i teologin. Lustigt nog var ingen annan det när vi prata om det, alla tyckte bara att det var spännande! Lägg märke till att jag inte varit aktiv i kyrkan på fem år då, bara varit i kyrkan i samma församling till jul och påsk när jag råka va och hälsa på föräldrana, om vi bortser från ett dop i Månsarp Kyrka utanför Jönköping.
Att lämna det man byggt upp under fem år är skrämmande, men det var ändå lite att återvända. Rädslan fanns att den självsäkra unga kvinna, som jag trodde jag var, skulle falla under alla de smärtsamma minnena, att jag inte skulle våga gå hela vägen. Jag vågade bara tänka en sak i taget under början av den där första terminen 2012, tills jag fick nya vänner, då våga jag titta på hur hela utbilningen skulle te sig. Andra terminen var minst lika skrämmande, men det gick, otroligt nog!
2013 så sökte jag som prästkandidat i Lunds stift och fick ett *nej* som kom att prägla hela 2014. Det var förördande, hittade dikter och texter jag skrev då, jag var vilsen. men jag hade inte tid att falla, mitt fall kom senare. Jag flyttade från Malmö till Perstorp. Redan innan jag fick ett *nej* så hade jag bestämt ming för att engagera mig kyrkan, ja, jag var ivrrig att göra det, men också lite rädd. För första gången så skulle jag vara verksam i en annan kyrka än den jag vuxit upp i! Föga annan jag väl att jag skulle få en helt annan inblick i hur Svenska Kyrkan kan se ut!
Nu hade min stabila mur först sprukit och sen raserats nästan helt, det är en liten bit kvar. Ur denna är jag på väg ur och blomma, varje dag kommer jag ett steg närmre mot henne jag faktiskt vill vara. Det handlar så mycket att våga, våga ta det där jobbiga steget och tro att det kan leda till något gott. Att faktiskt få växa som människa är nog den störrsta av gåvor.
Just nu är jag något otroligt lycklig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Möjligheterna ligger för mina fötter, jag ska bara våga ta steget och det är lika kittlande varje gång jag faktiskt gör det. Den där känslan vinner över all rädsla jag någonsin upplevt mig känt! Vem vet vad morgondagen kommer med? Inte jag, och det tycker jag är något så otroligt spännade! Jag får växa och utvecklas, kanske mer än så.

Jag står med möjligheterna i mina händer!

Allt gott,
Ellinor