Just nu går jag igenom något som ska göra mitt liv bättre. Det kommer inte bli lättare men bättre. Vägen jag går gör jag för mig och ingen annan. En del dagar är hemska då hopplösheten skulle kunna ta över men jag är motiverad på ett sätt som jag inte varit för. Det jag gör nu kommer förändra mer än en aspekt av mitt liv, en del kommer ni kunna se annat kommer ni och jag att upptäcka och det tredje kommer förbli i det dolda men ändå vara minst lika betydelsefullt.
Jag gör det av kärlek, främst till mig själv, för jag förtjänar det. Men denna kärlek omfattar också min Gud, som vill mer för mig än vad jag kan förstå och se. Och även min familj omfattas av denna kärlek på ett bakvänt sett, denna väg jag går nu ska minska all eventuell smärta jag kan orsaka dem av deras kärlek gentemot mig ty det skulle smärta mig mer än de antagligen förstår.
Av kärlek till mig, till Gud, till familjen, men främst mig.

Allt gott,
Ellinor

Temat i dag och för kommande vecka är Enhet i Kristus (fram till lördag klockan 18:00) och jag tänker att det innebär mångfald. Det kanske låter en aning bisart för hur skulle enhet kunna vara mångfald? Det sägs att lika barn leker bäst, men i kontrast till det sägs det också att olikheter dras till varandra. Jag gjorde det inte enklare med de orden, men någonstans behövs de när man ska förstå hur enhet kan betyda mångfald. Vi ska inte gå ensamma, vi är inte ensamma, vi är tillsammans. I allt. Vi födds och vi dör och där emellan så stöter vi på liknande problem. Det kan åter igen verkar lika bisarrt, för hur kan mina problem liknas med flyttningar runt om i Europa? Hur kan mina problem liknas med de som svälter i Afrika? Det som är den stora skillnaden i det är mina föresättningar att lösa mina problem. Det handlar främst om att de grundläggande behoven ska uppfyllas, det vill säga rent vatten, mat för dagen och inte minst tillräckligt med sömn. Orsaken till våra problem är kanske olika men problemen är lika.
Det som jag kan uppleva som lustigt är att vi bygger murar med dessa problemen och menar att ingen kan känna äkta sympati i mina problem för ingen kan uppleva det jag har upplevt. Det orsakar splitring och söndring oss människor emellan. Människans ensamhet växer för var dag som går och de psykiska sjukdomarna med den. Plötslig så är vi bara individer som inte längre är en del av mänsklighet, ibland inte ens en del av en familj.
Enhet i Kristus innebär att vi behöver mötas, vi behöver våga mötas. Kyrkan vill vara den utgångspunkt, men även den är splittrad. För att vara den mötesplats som skapar enhet i mångfalden måste Kristus vara den utgångspunkt som Kyrkan samlar människor i. Hur olika vi än kan tycka och känna inför detta så bör enbart det faktum att vi tycker något förenar oss. En enhet i Kristus innebär att vi är alla välkomna hos Gud, för vi är alla lika unika och det är vi med kärlek.

Allt gott,
Ellinor

Jag har gjort en helt spontan livsförändring, det var inte alls meningen. Eller jo, kanske lite. Dock hade jag aldrig förväntat mig att det skulle gå så smidigt eller att det skulle hända då det hände, men det gjorde det. Resultatet då? Jo, det är väl det som är mest förvånade för det har överskridit alla mina förväntningar.
Jag har sagt att nio är ett tur tal för mig och nu är jag tjugonio och det har gått fantastiskt bra än så länge! Känns fantastiskt, lugn och avkopplad, inte bekymmersfri men med en förmåga att hantera dem. Jag är pigg och glad.

Allt gott,
Ellinor

Japp, då var man placerad framför teven igen. Denna gången med ännustörre hopp att MFF ska ta hem det. Jag som har varit utless på fotboll av en överdos av det som barn. Nästan alla mina äldre syskon spela fotboll, min morfar hade ett genuint intresse och älsta syrran var typ bäst. Det har alltså inte gått för mig att infly fotbollen och nu finns där ett nyväckt intresse.

HEJA MFF!
Ingen himmel är så blå...

Allt gott,
Ellinor

Det kommer väl alltid i det mest olägliga tillfällena, men jag känner mig sååå sugen på gelehallon och choklad. Det är bara ett problem, sånt innerhåller alldeles för mycket kalorier! För att äta den typen av födda krävs planering som inte skett när sugget kommer på. Nu är det inte så att jag tänker avstå från godis eller så, men jag tänker inte låta det vara ett hinder i mitt liv. Det är så enkelt att stoppa i sig för mycket av det goda och det är det jag tänker sluta med.
Jag har ett mål att nå och jag har delat upp det i fyra delmål. Om jag inte lyckas hela vägen så betyder det inte att jag misslyckas, bara att det kommer ta längre tid än vad jag planerat. Det är faktiskt kittlande att min värld kan se helt annorlunda ut om ett år än vad det gör nu.
Nya varnor, bättre vanor ska få komma in mitt liv. Jag har ett mål som egentligen är två och inget, absolut inget, godissug ska få stå i min väg för att nå detta målet.

Allt gott,
Ellinor

När man skriver något eller delar med sig av en bild på nätet så är det respons man väntar sig. Man söker bekräftelse. Jag finns främst på två forum för detta, twitter och instagram. Jag tycker bäst om instagram, där har jag valt att välja vilka som får förlja mig, detta har jag inte på twitter. det i sig reulterar i att jag inte får så stor spridning, men dem som förljer mig bekräftar min plats där genom att gilla. På twitter upplever jag torgskräck. I början så tyckte jag det var spännade, men så är det alltid när det är något nytt, men efter ett tag kändes det som om det jag utryckte där bara drunkna i mängden. Det blev som ett torg fullt av människor, man försvann helt enkelt och det sätter verkligen press på en att skriva något som sticker ut för att någon ska retweeta, svara och/eller gilla det man skrivit. Retweeten är absolut bäst, enligt mig. En retweet säger att det man sagt är tillräkligt viktigt för att delas vidare, möjligtvis tillräckligt löjligt eller roligt, eller kanske rent av bissart.
Vad gör man då? I mitt fall så skriver jag nästan bara när det är något aktuellet och viktigt som jag känner behöver bli sagt. Fast det är nästan på samma sätt med bloggen, fördelen där är att man faktiskt kan se hur många unika besökare man haft. Det blir ändå lite tråkigt när man inte får skriftlig respons. Jag gillar disskutioner, men jag känner faktiskt väldigt få som faktiskt vill disskutera med mig och ha tid till det. Hade debatt varit ett ämne i skolan skulle jag nog kunna få ett bra betyg i det. Det gäller dock att välja sina disskutionen, ibland misslyckas jag kollosalt med det, och det har fått förödande konsekvenser från stund till stund.

Allt gott,
Ellinor

Min födelsedagstårta.

Till min stora glädje och förvåning så blev jag uppvaktad med sång. Det är något som inte händer varje år, ofta så glömmer vi bort att sjunga i familjen när någon fyller år, det vill säga om vi inte känner oss busiga. När brorsan blev 40 så spelade vi in en ljudfil med "ja, må han leva" och skickade den till honom, det var han antagligen inte ett dugg beredd på. Jag vet inte men ibland är det som min födelsedag försvinner i tomma intet, kanske är det skolstarten som suddar ut den. Men i alla fall så fick jag två gratulationssånger igår.
Varje gång jag ska fylla år så väntar jag mig nästan att det ska kännas annorlunda efter födelsedagen, men icke. Jag känner mig fortfarande som tjugofyra fast än jag är tjugonio! Vart tog tiden vägen? Jag har faktiskt ingen aning. Nästa år så smitter jag, jag orkar helt enkelt inte anordna en födelsedagsfest som jag ändå inte blir riktigt nöjd med. Det blir förhoppningsvis en stor fest om fyrar år i stället och vem vet om det blir mer.
Mina planer är att åka till Irland själv när jag blir trettio, att ge mig ut på äventyr. Jag längtar redan dit! Det är en kittlande tanke att allt faktiskt kan hända, jag gillar när jag känner på det sättet. Vem vill inte ha alla möjligheter för sina fötter? Jag har svårt att föreställa mig någon som inte vill ha det. Vi säger till barnen att de kan bli precis vad de vill, ofta glömmer vi vilkoren för det och när vi är gamla nog att välja så tycker vi inte längre att vi kan bli vad vi vill på grund av att alla vilkor måste uppfyllas. Vill man något på riktigt så kämpar man för det, ibland går det och ibland hittar man annat längs vägen som man hellre vill. Poängen är att vi kan bli precis vad vi vill!

Allt gott,
Ellinor