Ingen har sagt att det ska vara enkel. Det är väl något jag kan acceptera, men måste det vara konfliktfyllt rent känslomässigt? Där är en viss risks att jag skriker av frustration.
I min egen bubbla så är allt bra, men när jag ska befinna mig utanför den så är det inte riktigt lika bra, vilket rubbar harmonin i min egen bubbla! Ena dag kan jag tänka att livet är gott och jag har det bra där jag är för att nästa dag bara önska att jag kunde rymma min väg och börja om på nytt. De dagarna känner jag mig missförståd och ohörd, rent av obetydelsefull. Men jag kan inte fortsätta "rymma", det har jag gjort förr och det har aldrig funkat. Människor är lika över allt, det finns en av varje sort i stort sätt överallt. Det är både skrämmande och fracinerade och för mig helt ohanterbart.

Allt gott,
Ellinor.