Tre kvart in på nya dygn och jag kommer på att jag inte skrivit här än? Så räknas detta inlägg till igår? Det blir så här när man sitter och skriver på en tenta som ska var inlämnad om ungefär 23 timmar. Vad gör man? Jo man priotera och i mitt fall får ju skolan faktiskt kommer förre bloggen, tyvärr för er som blir besvikna! Så istället sitter man snart 50 min efter midnatt och skriver vad som borde varit skrivet innan midnatt.

Allt gott,
Ellinor

Jag har snöat in på musik som bär speciella och viktiga budskap och #Elvis är en klar favorit. Låten som fått fungerar som titel till detta in lägg är lite av en "power" låt, den ger mig en känsla av att vilja "slåss" (i brist på bättre ord) för en bättre värld. Det är inte så att jag vill kriga, utan mer att försöka (och helst lyckas) uppfylla drömmar om fred och miljöförbättringar, men även de mindre drömmarna är viktiga som att kunna göra alla de små sakerna som gör skilland för miljön. Min så kallad "paradis"-dröm är väldigt grön, det har den alltid varit, paradis för mig är en naturligt skön miljö med en mjuk grön gräsmatta där jag kan sitta och bara njuta med människor runt mig som jag älskar och som älskar mig. Det vore mitt himmelrike på jorden, inte lyx med surfpalttor eller flyggplan, enkelt som det engång var enligt bibeln, ingen framgrångs teologi här inte!
Det är var världen vore om jag fick drömma om drömmar som faktiskt går i uppfyllelse! Var är din dröm för världen?

Allt gott,
Ellinor

Mår inte alls idag, kaggen har inte varit å leka med. Så nu ska jag dricka lite varm frukt soppa vilket blir det första jag intagit sedan lunch...

Hoppas ni har det bättre!
/Ellinor

Jag vet inte om jag vill göra ett långt inlägg om ämnet efter som det är en av mina svaga sidor. Jag är en expert på att skjuta upp saker och ting till sista minuten,och det gäller allt! Det är en förbannelse jag önskar jag inte hade, men en jag antagligen måste lära mig leva med! Jag vet att jag skulle kunna prestera bättre om jag var ute i god tid och i de få sakerna jag är ute i god tid med blir jag frustrerad för att andra inte är ute i god tid, dubbel moral och bakvänt jag vet!

Har ni förslag på hur man ska unvika och hantera ens upptjutande?

Allt gott,
Ellinor

Ska ni inte få nu, för det förtjännar mer än de rader jag orkar skriva ikväll. Förhoppningsvis så kommer det i morgon när jag får tid över!

Allt gott,
Ellinor

Ja, jag vet, det var en sån där film, ingen jag direkt vill se igen, men det är inte den som inlägget kommer inte handla om det.
Just nu sitter jag och skriver på två hemtentor, som kan annas så handlar sådan ofta om att man ska analysera nått. Att analysera innebär att man ska göra ställningstagande och göra reflektioner, ibland är det väldigt enkel för att man vet var man står i frågan, men ibland är det riktigt svårt när man hamlar i limbo mellan eller egentligen inte har något ställningstagande i frågan. Det är i det senare jag ofta hamlar, ofta för att jag inte vill ta ställning. Då gäller det att utnyttja det faktum att man inte har något ställningstagande i frågan och det är ofta det som är svårt.

Jag vet inte vad det är men det är tydligen intressant att läsa våra (studenternas) analyser och jag kan inte riktig förstå varför egentligen, kanske gör jag det en dag, men inte idag.

Allt gott,
Ellinor

De säger att man inte ska se tillbaka, leva i det förflutna. Om det verkligen är tänkt att jag aldrig skulle se tillbaka så skulle det inte vara så svårt att leva i nuet. I dag har jag känt mig nostalgisk, tankar har handlat om just "om". Det har inte varit något negativt kring det, bara en önskan om att känna känslor jag kände då, att vara nostalgisk låter lite av dem känslorna att komma fram. Jag reflektera över det igår med, fast då hade jag fokus på tvivel. Jag tror att det är ett naturligt mänskligt beteende att fundera på hur man skulle kunnat hantera saker annorlunda och jag tro rent av att det är nyttigt, att man lär sig något av det.
Det är inte alla frågor från det förflutna som får svar, det är inte alltid lätt att se hur man skulle kunna gör något annorlunda för ibland står känslor i vägen för ett annorlunda beteende. Känslor trotts allt rätt svåra att ändra på, i alla fall för mig.
Så jag fångade inte dagen i dag utan lätt mig påminnas om det förflutna genom att titta på bilder, sjunga några specifika sånger och så vidare. Det innebär dock inte att jag älta det, det som skett har skett. Likt morgondagen så ligger gårdagen i Guds händer, men det är ändå okej att minnas den och fundera på vad som skulle kunna göras bättre inför morgon dagen. Det är ju trotts allt bara dagen som ligger i ens egna händer, det är den vi har att arbeta med.
Undra om Kristina tänkte på samma sätt när hon stod där (se bilden) och blickade tillbaka på det land hon lämna?

Allt gott,
Ellinor

Skulle du kunna leva idag som det vore din sista? Jag är tämligen övertygad, även om jag gärna skulle svara motsatsen, att jag inte skulle kunna det! Där skulle allt mitt mod släppa. Nog så finns där saker jag skulle vilja göra, saker jag skulle vilja vara modig nog att göra, men jag kommer antagligen inte att göra dem. Ett exempel på detta är att jag skulle vilja hoppa fallskärm, men det kommer inte hända om jag inte på något sätt snubblar över det.

Med en blandning av dagens evangelie och countrymusik i öronen så går mina tankar till mod. Mod, vad är det? Enligt Aristoteles så är mod en dygd där det är balans mellan feghet och dumdristighet som är två ytterligheter. Jag tänker på apostlarna som i rädsla för judarna (ja, så står det i Johannesevangeliet, vilket jag finner något märkligt) har låst in sig själva efter Jesus död, är det mod? Vore det dumdristigt av dem att gå ut? Vore det feghet av dem att fly Jerusalem? Aristoteles teori om mod som en dygd funkar inte riktigt, den spricker i detta fallet för mig.

Där sitter de, förtvivlade i sorg och undran över vad som kommer hända dem. De är en förfölj grupp människor som inte riktigt vet vilka de är, de passa inte in bland dem de en gång var och inte heller i andra grupper som finns i det samhälle där det har levt i hella sitt liv. Några av dem som sitter i rummet undra säkert om de valt rätt väg, om det faktiskt var sanningen de fått av Jesus, det tvivlar helt klart på allt han sagt, detta kommer sig av rädsla och utsatthet. De har hört av tre kvinnor att graven är tom, men de har svårt att tro att det skulle beror på att Jesus har uppstått från det döda. Jag är säker på att frågorna de hade när de satt där var många, liksom dem vi har i dag tvåtussen år senare.

Blid tro kommer nära tillhands när jag tänker på evangeliet. Det var det ingen av apostlarna som kände, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över det. Tänk om de hade känt blind tro, hade kristendomen överhuvudtaget fått se sin existens, hade de andra abramitiska religionerna haft en chans då? Att ändra en liten känsla som antagligen skulle kunna ändra på världen, det är en svindlande tanke, det ger perspektiv på varför apostlarna hade låst om sig och de sina. Ditt jag vill komma med denna, för mig svindlande tanke, är att det är okej att tvivla. Vad vorde tron utan tvivel, inte ens präster är alltid säkra på allt kring Gud och Jesus, men de vet om att det är okej att tvivla. Tvivel ger perspektiv, öppnar upp nya vägar för tron att strömma in genom. Tänk att även Jesus ska ha känt tvivel när han hängde där på korset och utropade orden: Gud, min Gud! Varför har du övergivit mig?

Allt gott,
Ellinor