Här sitter jag en tidig tisdag morgon och funderar kring Guds kärlek, all nåd där finns i den, och undrar om vi älskar varandra på ett liknde sätt. Kan vi överhuvudet taget göra det? När man älskar en person, så gör man det ofta i benäminingen trotts dennes fel och brister, tyvärr väligt sällan med benämningen med dina fel och brister. Min tror att är Gud älskar enligt det senaste, alltså oss med våra fel och brister, men Gud älskar oss för mycket för att lämna oss i det skicket. (Leighton Ford: Gud älskar oss precis som vi är, men Han älskar oss förmycket för att lämna oss i det skicket)
Jag tro att det kan vara så med mänsklig kärlek med, dock blir det fel ibland och övdrivs lätt på ena eller andra hållet.
Detta är en reflektion från en tisdags morgon och jag hoppas det givit er något.

Allt gott,
Ellinor