Min totalomvändning närmaste kommer till kurserna jag skulle läsa nu till våren har gynnat mig mer än vad som var väntat, vilket var inget alls. Känner mig jätte motiverad att ta tag i alla uppdrag vi får under lektionerna och känner att jag har goda möjligheter att klara det så att det känns bra! Jag kände att jag bara var tvungen att skriva om det här, vilket talar om vilken stark känsla det är! Tävlings instinkten hos mig har vaknat och jag tänker dra nytta av den!

Allt gott,
Ellinor

I går blev det ett långt inlägg, kan tillägga att det enbart beror på en händelse, farcinerande va? Jag tycker i alla fall det, alla dessa små händelser som leder till långa stunder av eftertanke. Det känns ovanligt bra just nu efter allt som hänt. Lever ju lite på mystiken med alla möjligheter som liv plösligt ger.
Nu ska jag ha en egen dag, läsa och mysa! Finns det något som passar bättre när regnet öser ner utanför?

Allt gott,
Ellinor

Att Gud utför sitt arbete (om det nu går att kalla det det, det är antagligen ett väldigt dåligt ord för att beskriv det som Gud gör) på högst mystiska sätt är nog välbekant för de allra flesta, för mig är det inget tal om saken när jag reflekterar över mitt eget liv. Om jag nu skulle kunna förstå en av Guds tankar om mig så antar jag att det inte är meningen att jag ska förstå allt som händer i mitt liv och varför det händer, allt som ofta så tycker jag att mitt liv är mystiskt. Varför sker vissa saker och andra inte? Där är så mycket motstridigheter i frågans alla svar, det är de som behöver tolkning och ska man gå enligt judisk tradition kring bibeln så vill Gud att vi ska tolka! Det är inte lätt och allt som ofta så söker jag råd av familj och vänner, men även hos Gud själv.
När det sagt tvärstopp i mitt liv så har jag också tvekat på den väg jag går och undrat om det inte varit dags att svänga in på en annan väg. De sista gångerna jag fått stanna upp så har jag envist och bestämt stått kvar för att sen fortsätta i den riktning som jag är kallad att gå. Jag vet inte vad denna vägen leder efter det rejäla stopp jag tog under sensommaren föra året, något jag trodde mig var säker på dess för innan. Kanske var det dags att jag stod envist kvar och valde att fortsätta på denna väg, kanske är det något som det ska lära mig som är någorlunda spontan och ganska flexibel i min livsstil.
Nu är det så att denna väg utgör, utöver min familj, en fast punkt i min tillvaror och jag tror det finns en poäng med det. De senaste dagarna har jag av någon anledning hamlat i närheten av personer som tagit fel tåg på tåget och med de ord som jag tog upp ur en urna i domkyrkan hämtat från bibeln så har det fått mig att tänka efter.
Det kanske bara är som jag inbillar mig, men jag upplever att det handlar om rädsla, närmare bestämt om att hantera denna rädsla. Dessa tankar grundar sig på att jag faktiskt bär på en ständig rädsla för misslyckande, ironiskt nog fast jag misslyckas ett stort antal gånger. Möjligtvis så är det så att jag ska lära mig acceptera misslyckande som en del av livet på ett plan som jag inte gjort. Händelserna kring passagerarna som tagit fel tåg (till deras försvar så pratade inte svenska) säger en del om det till mig. Om man tagit fel tåg så går det ett tåg tillbaka så man kan komma på rätt tåg, där finns alltså alltid en väg ditt man ska. Nu är det ju inte så att jag tror jag "har tagit fel tåg" utan mer att Gud försäkra mig om att där alltid finns en väg till den "rätta" vägen, den väg som är för mig (eller dig) utvald.
Jag nämnde tidigare att det var några ord ur bibeln som gett mig en funderar med. De var en hård karamell att suga på, mycket på grund av att jag inte visste vad de skulle ha med mig att göra. Missförstå mig nu inte, det är inte bibelorden som sådana utan snarare det som citat och vist är det svårare att tolka en text utan dess kontext, så jag slog upp det och fick klarhet i den allmänna innebörden av citatet.

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ?Abba! Fader!? Rom. 8:15

Det är så lätt att bli slav under sina rädslor, att inte var modig. Det faktum att mod är något som legat som ett outtalat ämne i mitt liv under detta året gör faktiskt allt mycket klarare. Livet kräver mycket mod av en, oavsett om man som jag är troende eller om man inte är det, det krävs mod. Där är så många beslut att fatta, vissa är enkla och andra svåra, det är de svåra som behövs mod till.
I mitt liv finns det ganska många som skulle säga att jag är modig, i stort sätt ingen skulle säga att jag är feg, fast jag är de i mångt och mycket. Det är utan tvekan lättare att var modig tillsammans, då märks det inte att man är feg på det viset, men det finns stunder och situationer som kräver att man är modig ensam. Vissa av dessa stunder är det banalt att vara modig medan andra kräver mer. Jag är i en situation där det kommer krävas mycket mod av mig för att ta mig igenom och stundvis kommer jag känna att jag vill fega ut, men jag ska inte göra det. Med min tro så har jag vägledning längs hela vägen, det är mitt ljus i mörkret.

Allt gott,
Ellinor

Våren är officiellt här, om det inte vore för alla vitsippor så talar temperaturen om det. Två soliga dagar i rad och jag har börjat titta efter balkongmöbler, vill ju verkligen kunna sitta där ute och njuta av solen! Ett annat tydligt vårtecken är det faktum att jag för första gången sen jag flyttade in i min lägenhet har sol i sovrum och kök på kvällen. Det handlar inte om mycket sol, men ändå, jag njuter till fullo!
Det börja kännas som om studierna tar fart nu, lite multitaskning med två kurser samtidigt och pluggandet till en omtenta, men det går. Kanske är det tur är det ändå är så stor skillnad mellan kurserna jag läser, det underlättar förhoppningsvis. Jag lär ju veta det när terminen väl är slut, vilket just nu inte känns så långt fram.
Det är många tankar och funderingar som fyller mitt huvud just, ansökan till sommarjobb ska in och det är snart dags och söka kurser till nästa termin. Jag vet inte helt hundra vad jag ska läsa, men jag får söka mina alternativ ändå.

Allt gott,
Ellinor

Det går att lära sig en del om sig själv genom att bara skriva, det hjälper till att utveckla det man är. Just nu fundrar jag om jag kan skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Personligen tror jag inte det, jag skulle glömma även om det inte ställs några särskilda krav på själva inläggen. Så jag anmäler mig inte utan prövar bara för skojs skuld. Utmaningen börjar på lördag den första mars.

Allt gott,
Ellinor

Det är söndag, vilket det nog inte är många som missat. Som jag brukar på söndagar så reflekterar jag över texterna som hör gudstjänsten till och predikan jag hört kring dem.
Kanske har Shakespeare en poäng när han i en av sina pjäser skriver att kärleken är blind, kanske är detta rent av en nödvändighet för vår fortlevanad. Vi kanske bör se denna blindhet som en gåva. När vi möter dagens evangelie text (joh 6:60-69) så inleds den med att vi möts av männinskor, lärjungar som tycker det Jesus sagt är avskyvärt och tycker att han pratar strunt helt enkelt. Dessa personer har inte hela bilden och inte kommer de få den heller, dessutom har de inte motagit kärlekens blida gåva till denna man vars död faktsikt är en frälsning för mänskligheten. Jesus förklara aldrig sin ord, han försöker inte springa efter de som inte var villiga att verkligen lyssna redan från början, det ligger en poäng i det. Vi vet alla att det inte går att övertala den som inte vill bli övertalad, jag har gott om erfarenhet kring detta i alla fall och fått lära mig av det. Kvar står alltså dem som i sanning tror, evangelisten Johannes är noga med att påpecka att Jesus från början viste vilka dessa skulle bli, kvar står de tolv lärljungarna vilket inkuldera förädaren, men det är en annan historia. Till dessa kan vi säkert räkna med att där även fanns kvinnor, vilka författaren ansett oviktiga, men som jag tycker är värt att nämna.
Kärlekens blinda gåva var dem given, de som stod kvar, eller var det kanske så att de såg bort om ordet obehag och faktiskt förstod vad det var Jesus mena? Det kan varit en kombination av båda, vad som dock är uppenbart för mig är att de öppnade sina hjärtan och vågade tro på det som inte går att se, kärleken. Den till medmänniskan, men också den till Gud. Genom denna kärlek så såg dem Jesus för vad han verkligen var, det levande ordet.

Allt gott,
Ellinor

Det sägs att det är en god erfarenhet att inte alltid få sin vilja, men om det är sant det kan man undra. Vad är det man ska göra när det händer? Ska man omvärdera sin vilja? Kan man göra det? Om man kan omvärdera sin vilja innebär det att man ändra den och ändra man åsikt samtidigt (om det nu är en åsikt involverad)?
Här sitter jag med alla frågorna och jag undra ibland om jag egentligen har några svar. Tyvärr är det med att ändra sig så förknippat med att man säger att man hade fel då men rätt nu och vem vill erkänna att den hade fel? Det är ju jätte jobbigt att göra det av en eller annan anledning! När jag gör en sån omvändning brukar jag vara nog med (nu för tiden i alla fall) att jag inte hade fel då, utan att då var det rätt, men nu är det fel. För mig är det lite av det "fånga dagen" handlar om! att skilja på då, nu och framtid. Bara för att jag tycker en handling är rätt idag betyder inte det att jag måste tycka den är rätt i morgon eller att jag tyckte den var rätt igår.
Det är sånna här tankar som flytter i mitt huvud en vanlig torsdags morgon då duggregnet faller och möjligheterna knackar på min dörr.

Allt gott,
Ellinor

Hur gör jag med misslyckande? Hur ska jag hantera dem när jag känner mig så liten när de sker? Jag trodde mig veta vart mitt liv var på väg, jag trodde jag var stark. Nu står jag här rådlös och tvivlande, inte på Gud utan på saker i min verklighet. Vad vad det som egentligen gick fel? Antagligen vet jag vad det var, men det är inget jag är villig att dela med mig av eftersom det vissar en svag sida hos mig som jag gör mitt bästa att förnecka att jag alls ha, försöker inbilla mig själv att jag är perfekt. Ingen bra idé då det stundvis blir plågsamt uppenbart att jag är långt ifrån perfekt och att jag i dessa stunder inser att jag faktiskt inte riktigt är den jag vill vara. Fråga mig inte om vem jag vill va, den listan kan göras så lång att ni skulle somna om ni försökte läsa den.
Jag är just nu en av de där stunderna när det är plågsamt uppenbart att jag inte är perfekt och inte är den jag vill vara, det skär i mig att känna det, men det går att leva med. Hur gör man för att bli den man vill vara? Allt jag vet är att det krävs mod för det, mycket mod, nästintill det där dumdristiga modet som Aristoteles tycker vi bör undvika. Jag har inte det där modet, jag är inte feg (ibland kan jag va det, men oftast inte alls), men jag skulle nog inte kalla mig modig. Det är något som skrämmer mig och plågar mig, jag måste hitta det modet som behövs för att övervinna hindret som gör att jag känner mig liten. Ibland händer det att jag finner det där modet, det kan vara allt från något en vänlig själ säger till ett stycke ur bibeln, idag är det bibeln. Det är ett kort stycke ur evangeliet enligt Lukas som handlar om en kvinna som tappat bort ett silvermynt av de tio hon har (det är mynt med högt värde), texten handlar som jag tolkar det om människans lika värde, är jag liten så är alla andra det med andra ord för de är inte mer värda eller betydelsefulla än jag och inte mindre heller, vi har alla samma värde. (Vill ni läsa om det så är det Lukas 15:8-10, som ni kan hitta på bibeln.se ) I dag drog den texten upp mig, med god hjälp av en vän (om jag minns rätt så är den hämtad ur hennes favorit evangelie). Så jag känner mig inte lika liten längre för jag vet att jag är värdefull och betydelsefull precis som du! Det ger mig mod att i alla fall försöka komma över hindret som är mitt eget.
Så hur gör jag med misslyckande? Jo, jag finner support och tar mod till mig och försöker igen!

Allt gott,
Ellinor