Hur gör jag med misslyckande? Hur ska jag hantera dem när jag känner mig så liten när de sker? Jag trodde mig veta vart mitt liv var på väg, jag trodde jag var stark. Nu står jag här rådlös och tvivlande, inte på Gud utan på saker i min verklighet. Vad vad det som egentligen gick fel? Antagligen vet jag vad det var, men det är inget jag är villig att dela med mig av eftersom det vissar en svag sida hos mig som jag gör mitt bästa att förnecka att jag alls ha, försöker inbilla mig själv att jag är perfekt. Ingen bra idé då det stundvis blir plågsamt uppenbart att jag är långt ifrån perfekt och att jag i dessa stunder inser att jag faktiskt inte riktigt är den jag vill vara. Fråga mig inte om vem jag vill va, den listan kan göras så lång att ni skulle somna om ni försökte läsa den.
Jag är just nu en av de där stunderna när det är plågsamt uppenbart att jag inte är perfekt och inte är den jag vill vara, det skär i mig att känna det, men det går att leva med. Hur gör man för att bli den man vill vara? Allt jag vet är att det krävs mod för det, mycket mod, nästintill det där dumdristiga modet som Aristoteles tycker vi bör undvika. Jag har inte det där modet, jag är inte feg (ibland kan jag va det, men oftast inte alls), men jag skulle nog inte kalla mig modig. Det är något som skrämmer mig och plågar mig, jag måste hitta det modet som behövs för att övervinna hindret som gör att jag känner mig liten. Ibland händer det att jag finner det där modet, det kan vara allt från något en vänlig själ säger till ett stycke ur bibeln, idag är det bibeln. Det är ett kort stycke ur evangeliet enligt Lukas som handlar om en kvinna som tappat bort ett silvermynt av de tio hon har (det är mynt med högt värde), texten handlar som jag tolkar det om människans lika värde, är jag liten så är alla andra det med andra ord för de är inte mer värda eller betydelsefulla än jag och inte mindre heller, vi har alla samma värde. (Vill ni läsa om det så är det Lukas 15:8-10, som ni kan hitta på bibeln.se ) I dag drog den texten upp mig, med god hjälp av en vän (om jag minns rätt så är den hämtad ur hennes favorit evangelie). Så jag känner mig inte lika liten längre för jag vet att jag är värdefull och betydelsefull precis som du! Det ger mig mod att i alla fall försöka komma över hindret som är mitt eget.
Så hur gör jag med misslyckande? Jo, jag finner support och tar mod till mig och försöker igen!

Allt gott,
Ellinor