Det är intressant det där med skrivandet. Tror du att du inte kan skriva? Nå det tar lite tid innan bubblan brister, i mitt fall tog det tre år för att känna mig någorlunda trygg med mitt skrivande. Det är inte perfekt, men det känns inte heller helt hopplöst. 10 000 tecken skrämmer mig inte, det går rätt fort att skriva bara man kommer igång, 15 sidor känns nästan skrämmande lite när man väl kommer igång. Helt ärligt så är det de som gör skrivndet så spännade. Första gångerna lärarna och handledaren säger att "ni kommer att upptäcka att det inte alls är tillräkligt med utrymme" så tro man dem inte, för min del tog det ganska lång tid att upptäcka detta. Det är ju lite kontextberorende med. Faktum är att ju intressantare man upplever ämnet ju vill man skriva om det. Det funkar som att komma in i en ispirationsbubbla, är man bara där så går allt på räls, även om det kan hända att man måste radera en del efter. Att hålla igång skrivandet är också viktigt. När det kommer till det så använder jag bloggen som någon form av "papperskorg" i den allra positva meningen, det är de stunder jag tar och reflektera över ämnen och skrivande (som här) som jag inte kan få med i en vetenskaplig text.
Det är i sig en häftig refelktion att man faktiskt skriver en vetenskaplig text, vem tänker på det när man lämnar i sin första hemuppgift på högskolan och universitet! Jag gjorde det i alla fall inte.

Allt gott,
Ellinor

Inspirationen går på högvarv, som vanligt mitt i natten! Det går inte att sluta när man kommer i en sån bubbla, kanske för att hämta nått att stoppa i sig, men det är knappt. Jag har förståt att det är kreaktivitens baksida, fast man somna som en stock efteråt om man bara kommer ner i varv och det lämnar en skön känsla av att ha fullgjort något.
Det är därför jag fortfarnade är uppe, jag börja ordna ett collage till min systerdotters konfirmation. Tänkte att det nog skulle gå i ett nafs, men jag satt med det i fyra timmar och kunde inte sluta när jag väl satt igång, men ack va bra det blev! Eller åtmindståndes om man tittar på föresättningarna.
Det är inte alltid man hamlar i en inspirationsbubbla som tar en hela vägen, ofta är det bara en del av vägen. I såna arbeten behöver jag ta ett steg bakåt och fundera, har ett sånt projekt pågående här hemma med. Jag har också projekt som ligger och väntar, virkningar, sömnader och målarprojekt med mycket mera! Projekt är något jag alltid kommer har gott om och jag gillar det, jag har faktiskt aldrig tråkigt. Jag vill inte vara utan det, det är så kul!
Från och till så drabbar frustrationen en, det kan handla om allt från att man inte har matrial hemma till att man inte riktigt kan få till det man håller på med som man vill. Det gäller att ha tålamod.

Allt gott,
Ellinor

Denna sommaren blir den första någonsin i min sommarjobbshistoria som jag jobbar på samma ställe, med samma problem. Ja, för lite timmar, helt ärligt undrar jag om jag ska mer än överleva. Skulle tro att en student har det bättre på sommaren ekonomiskt, men i mitt fall är inte det fallet, jag har alldeles för lite timmar. Som de som känner mog så brukar jag jobba inom vården, problemet är bara att de som jobbar i vården i flesta fall bara jobbar 75%, i varje fall där jag jobbar. Jag är en heltids tjej, har prövat deltid men det passar mig inte, men inte får jag heltidstjänster. Det lutar ändå att jag får söka mig något annat till hösten då jag gör studieuppehåll, hoppas bara jag hittar något givande. Kanske kan jag hitta ett "utöverjobb" redan, men det är inte så lätt i en liten kommun.
Jag få väl vänta och se på vad framtiden har att ge.

Allt gott,
Ellinor.

Har ni någon gång tänkt på hur svårt det är att faktiskt ta emot en komplimang? Jag har. Senast i dag fick jag höra att jag har vacker sångröst och det av en kantor. Jag svarar, som jag misstänker att många gör, "Tack, jag har övat". Det är inte själva grejen att jag säger tack, utan vad jag säger efter, jag har övat, vad är det med det? Det är en ursäkt, en ursäkt som säger att man bara är bra om man övar, vilket inte är sant. Vi är bra ändå, att vi övar säger att vi är bra redan innan, att vi vill vara bra. Hade jag inte haft en hyfsad, enligt mig, sångröst och tyckt om att sjunga så hade jag heller inte övat.
Nu är det inte så att jag vill göra något med min röst, inte bli sångare eller något åt det hållet. När det kommer till min sångröst har jag lite av scenskräck, även om det hänt att jag sjunigt solo på bröllop och gärna ställer upp för vänner och familj om de frågar mig (trugar mig). Jag trivs bäst, när det kommer till att sjunga, i bakgrunden, i kör, allsång eller en vanlig gudstjänsts psalmer.
Det är trotts allt ändå trevligt att höra att man har en röst som bär och uppskattas, det har satt en guldkant på min söndag att höra det. Jag inblillar mig att folk tror att man redan vet om det, men vet ni, man kan inte vara för snäll!

Allt gott,
Ellinor