När månen lyser klar och en bokserie är utläst så kommer inspirationen på och jag öppnar upp mitt hjärta och berättar antagligen en del jag sagt förr på ett nytt sätt och en del nya saker med:


Jag har precis läst ut de fem böckerna om Percy Jackson, halvguden i NY. I hela den bokserien så har hans födelsedag en central roll, särskilt hans 16:de. I alla fall så dröjer det till slutet av sista boken som säger exakta datum, allt man får veta innan är att det är vid slutet av sommaren men innan terminerna börjar.
Igår var jag ute och gick i skogen och som vanligt när jag låter tankarna sväva bort så tänker jag på kärlek och hur mycket jag skulle vilja ha en man i mitt liv. Mitt i dessa tankar så går jag förbi en manlig joggare och jag gör allt för att inte titta på honom, för tänk om!!! Jag kom till insikt att det jag önskar mig mest även skrämmer mig mest. Inget sker ju som man planerat eller förväntat sig, allra minst kärleken som jag insåg fanns en risk att jag skulle springa på där på skogsstigen där jag plockat blåbär. Det hände givetvis inte, om det gjort det så skulle jag nog sprungit min väg. Inte helt olikt Maria av Magdala i Jesus Christ Superstar, fast antagligen värre.
Percy Jackson har ett liknade problem, han är kär men vågar inte erkänna det, inte ens för sig själv förrän i femte boken, ja kanske fjärde, med nöd och näppe. Varje gång har försöker berätta det för tjejen, Annabeth, som uppenbarligen hyser liknande känslor så kommer det saker i vägen och han får inte fram orden. Där finns en liknade skräck som jag kan förstå. Annabeth kallar till och med Percy fegis för att han inte kan uttala orden hon vet han håller inne med. Till sist efter den "slutliga" striden så tar hon tag i saken efter väntat två år på honom att göra det. Hon kommer med en bakelse på hans födelsedag vilken han själv glömt bort, den 18:de augusti. När jag läste det så började jag skratta ut högt, det är ju min födelsedag! Likheterna blev en parodi av mitt liv, jag sa aldrig till min första kärlek att jag gillade honom. Dels var jag för upptagen med att känna mig lycklig över att slutligen vara kär, men kanske framförallt så var jag rädd. Jag trodde att min kärlek i en tolvårings kropp skulle försvinna fort, att det bara var första gången, föga anade jag att den skulle vara intensivt i tre långa år. Inte heller skulle jag kunna gissa att jag aldrig skulle få känna på samma sätt igen, inte än i alla fall och jag är snart tjugonio. Jag har försökt, men ju längre tiden gått desto mer har min första kärlek blivit ett ouppnåeligt jämförelse, kraven på kärlek har blivit för höga och rädslan för stor.
Det är väl inga slående likheter, om man bortser från födelsedagen, men där är tillräckligt för att jag skulle regerar och uppleva ironin i det. En sådan självinsikt är både skrattretande och smärtsam, särskilt med tanke på att det jag önskar mig mest i livet också är det som skrämmer mig mest. Så är det ständigt, men ibland så vågar jag ta steget och hoppar utan att veta vart jag ska landa och hur det kommer att bli. Det finns något kittlande i det, varför skulle man annars anta en del av de utmaningar livet ställer en inför? En del sker för att man måste, som att börja gymnasiet, ny på jobbet och liknade. Andra sker för att man är kallad och därför fattar mod till det, som att läsa till präst. Det kan dock vara lika svårt att avluta något av samma anledning till att man påbörja det. Att stå fast vid ett beslut är nog bland det svåraste man kan göra, det gäller att inte stirra sig blind på hinderna som ligger i ens väg utan att alltid har målet i sikte. Trotts denna kunskap så sviktar man ibland och kan inte se målet. Jag vet inte vad framtiden har åt mig, men jag vet att jag inte få låta rädslan styra mig när jag möter vad än morgondagen kommer med.

Allt gott,
Ellinor