Man brukar säga att man inte saknar något förän det är borta och i många fall stämmer det nog. Ska jag istället gå på min egen erfarenhet så säger den mig att man kan sakna något man aldrig haft. Utan tvekan något av den värsta saknad, det för att den är så svår att förstå, ibland vet man inte ens vad det är man saknar.
Men nu var det inte riktigt det som jag ville framföra. Jag visste inte att jag saknat att baka förän jag tog och bakade denna morgon, bara för att jag ville! Det var en sån befriande känsla och jag kände att jag vill baka mera, tyvärr gillar jag inte diska. Disken är något som ständigt samlas på hög hos mig och jag längtar något förskräckligt efter en diskmarskin, men det har jag inte plats till. Skulle väl kunna få plats med en bänkdiskmarskin, men nej, det skulle inte funka för mig (har prövat det). Hade det inte varit för disken så tror jag faktiskt jag skulle baka mera, kanske rent av baka surdeg, vem vet?!?
Just nu känner jag mig driven, på spåret i lagom hastighet. Jag känner att jag skulle kunna avsluta saker nu, nu är jag redo!

Allt gott,
Ellinor

Har inte så mycket skrivlust just nu, i alla fall inte åt detta. Men lite bilder ska jag nog kunna dela med mig.

Mina tre kompisar. Pipen (svartvit), Penny (randig med röda fläckar) och Perry (fläckrandig)

Jag tänkte aldrig att jag skulle bli en av de kvinnor som satsade på sin karriär i tjugoårsåldern, gjorde det inte heller. Ändå är det så det kan upplevas när jag säger att jag är 30, singel och utan barn.
Faktum är att jag i stort ville ha barn så fort så möjligt, med rätt man, och där har vi hållhaken. Tjugoårsåldern innebar inte att jag träffade rätt man, träffade män, men ingen av dem rätt. Vad gör nu att jag tänker på detta? Jo, jag såg vetenskapens värld från igår som handla om nätdatning och om det verkligen funkar (ni kan se det på svtplay.se ). Det gav lite självinsikt om vad det är jag söker efter och vad mina rädslor skulle kunna vara. Dessutom så kände jag så väl igen mig i programledaren som utsatte sig för experimentet att hitta den rätta. Vänner som är gifta, får barn och lever Svensson-livet som jag typ drömmer om med. Det är inte till mitt eget barn jag sitter och stickar, det är till deras. Just nu ser möjligheten för mig att få barn tillsammans med någon som en avlägsen dröm. Kanske är enda möjligheten att göra det själv? Vågar jag det? Klara jag det? Jag finner mig själv greppa tag i hoppet som en sista livlina för att faktiskt få en pappa till mina barn, en partner som finns kvar när barnen har vuxit upp och har sina egna liv. Kanske en patetisk dröm för en som har PCO och inte borde vänta med att skaffa barn, men den är där ändå.
Tjugoårsåldern innebar att jag hittade min karriärsval, nåja, den hittade mig. Jag reste, jag flyttade tre gånger i tre olika kommuner (Jönköping-Malmö-Perstorp), började plugga (i Lund), gjorde studieuppehåll och börja jobba igen (Malmö, Perstorp, Hässleholm, Helsingborg) och jag blev kär. Så det har hänt lite.
Vad gör jag nu i trettioårsåldern? Utforskar det där med att vara kär, kan det leda någon vart? Tar upp studierna igen och byter därmed karriär. Funderar på möjlighet på ett liv utan barn, vad det skulle innebär och på möjligheten att göra det själv, alltså skaffa barn. Kanske förblir jag den tjejen som stickar grejer till vänners barn, eller kanske kommer jag sticka till mina egna en dag. Om jag skaffar de själv eller hittat en man att göra det med få tiden utvisa i så fall.

Allt gott,
Ellinor