Jag tänkte aldrig att jag skulle bli en av de kvinnor som satsade på sin karriär i tjugoårsåldern, gjorde det inte heller. Ändå är det så det kan upplevas när jag säger att jag är 30, singel och utan barn.
Faktum är att jag i stort ville ha barn så fort så möjligt, med rätt man, och där har vi hållhaken. Tjugoårsåldern innebar inte att jag träffade rätt man, träffade män, men ingen av dem rätt. Vad gör nu att jag tänker på detta? Jo, jag såg vetenskapens värld från igår som handla om nätdatning och om det verkligen funkar (ni kan se det på svtplay.se ). Det gav lite självinsikt om vad det är jag söker efter och vad mina rädslor skulle kunna vara. Dessutom så kände jag så väl igen mig i programledaren som utsatte sig för experimentet att hitta den rätta. Vänner som är gifta, får barn och lever Svensson-livet som jag typ drömmer om med. Det är inte till mitt eget barn jag sitter och stickar, det är till deras. Just nu ser möjligheten för mig att få barn tillsammans med någon som en avlägsen dröm. Kanske är enda möjligheten att göra det själv? Vågar jag det? Klara jag det? Jag finner mig själv greppa tag i hoppet som en sista livlina för att faktiskt få en pappa till mina barn, en partner som finns kvar när barnen har vuxit upp och har sina egna liv. Kanske en patetisk dröm för en som har PCO och inte borde vänta med att skaffa barn, men den är där ändå.
Tjugoårsåldern innebar att jag hittade min karriärsval, nåja, den hittade mig. Jag reste, jag flyttade tre gånger i tre olika kommuner (Jönköping-Malmö-Perstorp), började plugga (i Lund), gjorde studieuppehåll och börja jobba igen (Malmö, Perstorp, Hässleholm, Helsingborg) och jag blev kär. Så det har hänt lite.
Vad gör jag nu i trettioårsåldern? Utforskar det där med att vara kär, kan det leda någon vart? Tar upp studierna igen och byter därmed karriär. Funderar på möjlighet på ett liv utan barn, vad det skulle innebär och på möjligheten att göra det själv, alltså skaffa barn. Kanske förblir jag den tjejen som stickar grejer till vänners barn, eller kanske kommer jag sticka till mina egna en dag. Om jag skaffar de själv eller hittat en man att göra det med få tiden utvisa i så fall.

Allt gott,
Ellinor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...