Jag har en underbar arbetskamrat, hon är timis precis som jag. Att jag trycker om henne är att hon är ärlig och verkligen vill det bästa för våra vårdtagare. En natt (vi jobbar nätter) så säger en annan kollega till henne att ingen gillar henne i nattpatrullen och hon svara "Det är inte sant, Ellinor tycker om mig!" Detta fick hon då som svar: "Ellinor tycker om alla."
Visst är mitt mål att vara så snäll och vänlig som jag bara kan, men jag är också människa, så nej, jag tycker inte om alla. Jag tolerera de allra flesta, men det är långt ifrån tycka om. När hon berättar detta för mig så kände jag mig förolämpad, jag vill inte bli uppsat på någon piedestal och ha ryckte om mig att ha en ängels tålamod, för det är långt ifrån sant.
En del tycker jag om, andra ligger och balanserar mellan gilla och tolererar, andra bara tolerera jag, men jag försöker unvika att hata. Allt jag gör är för min egen skuld, jag börjar med mig. Att älska mig själv så att jag kan älska min nästa. Jag är väl medveten om att när det är någon jag inte tycker om så är där ofta något hos denna människa som liknar ett drag jag själv har som jag inte tycker om och därför har jag svårt att tycka om denna. Därför börjar jag med mig själv.

Allt gott,
Ellinor

Min helg började med dåliga nyheter. Nyheter som var tillräckligt dåliga för att jag skulle spendera en del av helgen gråtande och oroande. Där efter eskalerar det i dåliga nyheter som gör mig arg och frustrerad. Ledsen men jag har inget annat val än att vara kryptisk.
Den första nyheten blev tydligare idag, vilket gjorde mig rädd, orolig och otroligt ledsen. Jag skulle vara mångmiljonär om tårar vore guld. Just denna nyheten kretsar kring cancer, antagligen en av världen mest orättvisa sjukdomar. #fuckcancer Tårar jag har gråtit i följd av denna sjukdomen, ja, hade de varit guld så skulle jag skänkt allt till forskningen...
Mitt i allt detta har jag julbakat, träffat min mor och lillasyster och försökt få mer julkänsla här hemma. Allt varvat av tårar i oro och rädsla.
Återigen sitter jag med bönen, mitt samtal med Gud är det som ger mig hopp. Jag ber som om det vore min enda livlina och tror och hoppas att jag blir bönhörd, eller allra minst får förstå syftet med det som händer runt om mig.

Allt gott,
Ellinor