Möblera om hemma, vilket händer då och då. Denna ommöbleringen har jag tänkt på länge och idag tog jag tag i det. Som vanligt ser det ut som kaoset har varit här och bestämt sig för att stanna. Jag tycks aldrig bli riktigt färdig eller få riktigt rent. Bara för några år sedan så skulle de gett mig ångest, men någonstans längs den stig jag kallar mitt liv så har jag börjat acceptera det som jag ser som brister hos mig själv. Ibland har jag lyckas "krympa" dem och lära mig leva med det och andra gånger har jag hittat nya vägar.
Med denna ommöblering kom nya perspektiv och kanske är det därför jag genomför dem. Kanske har det också med tidpunkten att göra. Allt stickande och virkande lämnar tankarna fria medan ommöblering öppnar för nya perspektiv. Jag gillar både och, på något sätt hjälper det mig att redan ut vad jag känner inför händelser och människor.
Kanske har det med den konstiga drömmen jag hade i natt, kanske inte. När drömmar känns både verkliga och märkliga då behöver jag iaf perspektiv.

Allt gott,
Ellinor

Temat för följande veckan är Rik inför Gud vilket kan verka som något väldigt märkligt. Hur kan man vara rik inför Gud? Vad innebär det att vara rik inför Gud? Kan alla vara det? Ja, bara dessa orden lämnar en inför en del frågor och inte blir det mycket bättre när man läser den gamla testamentliga läsningen ur 2:a Moseboken 32:1-4, 30-35. Jag som är uppvuxen med dessa historierna finner denna om guldkalven svår återkopplad till just Rik inför Gud. För mig handlar hela den texten om avgudardyrkan, vilket jag uppfattar som något Gud inte vill ha. Ingen blid tillit är önskvärd. För mig så framstår det på flera ställen i GT att Gud uppskattar diskussionen, att vi ska argumentera med honom, redan Abraham gör detta i ett försök att rädda de rättfärdiga! Jag återkommer till detta.
Episteltexten gör inte saken lättare. Där står i Första Johannes brevet 2:15-17 att vi inte ska älska världen. Johannes gör där en åtskillnad mellan Gud och världen och bygger där upp en världsuppfattning som inte stämmer överens med min eftersom jag ser världen som en del av skapelsen och därför älskar den. När han beskriver världen så blir det mer i ett begrepp kring andra människors påverkan på den enskilde individen, så som tillexempel grupptryck.
Som tur är så klar kopplingen mellan texterna och temat upp med evangeliet. Det är nästan pinsamt enkelt att ta till sig. Självklart säger jag det som troende som aktivt läser bibeltexter och har en en viss utbildning i att tolka och förstå dem. Matteus (6:19-24) skriver att vi inte ska samla skatter på jorden utan i himlen, det är säkrare. Visst blir det lite svårt att förstå hur man ska kunna samla skatter i himlen, men jag ska försöka göra det lite klarare för er.
Det handlar om de substantiv som inte går att ta på, specifikt de positiva (mestadels i alla fall), alltså kärlek, men också om tillit och tro på sig själv. Som kontrast till texterna ovan så vill jag lyfta fram Jobs bok (också en bibelbok för er som inte är bekant med den) där han prövas rejält, ja, nära på brutalt. Han klara prövningarna bra, mer än bra faktiskt. Job har allt, han är en god människa och har en god familj och välstånd, men med prövningarna så förlorar han detta. Hans vänner försöker få honom att skuldbelägga Gud, men någonstans har Job insett att det som han har i det jordiska livet bara är till låns. Job forsätter att hysa kärlek och tillit till Gud och en tillit till att Gud älskar honom. Detta är en tillit vi lätt kan se att de saknar i historien om guldkalven. Texten är också användbar i att försöka förstå episteltexten, eftersom Job utsätts för grupptryck men ändå går sin egen väg, den väg Gud valt.
Vi får gång på gång veta om att Gud är nådig. Insikten om att vi är frälsta är den första skatten vi får i himlen. Den andra beskriv utförligt i 1:a Korintierbrevet, med andra ord kärleken. Som Shirley Clamp sjunger i en schlager:För den som älskar lever hoppet alltid kvar. Vilket leder mig till min rubrik som är hämtad ur Guldgrävarsången där den himmelska skatten gör textskrivaren välmående, detta fenomen stöter vi på i flera religiösa sånger och psalmer, ett exempel är Oändlig nåd (amazing grace), psalm 231 i den svenska psalmboken.
Detta ger även en bild kring hur tron på uppståndelsen vid tidens slut fungerar, men det är en helt annan historia. Hoppas att jag inte krånglat till det utan bara gjort det klarare.

Allt gott,
Ellinor

När jag gick i grundskolan var jag utsatt för mobbning. Det är ingen enkel sak att komma förbi och där finns ingen genväg. Saken hör till den att man senare gör allt för att skydda sig från att utsättas igen, det går inte helt. Jag höll människor på avstånd fast jag inte ville, jag trodde inte någon tyckte om mig för den jag är. Helt ärligt så är jag inte hela vägen förbi än, ibland så dycker det upp handlingar till följd av mobbningen och en väldigt lång tid använde jag den som ursäkt. En dag skällde min äldsta syster ut mig för det och sa åt mig att inte leva i det förflutna. Lättare sagt än gjort.
Så vad har jag då lärt mig? Att hanterar sånt som påminner mig om mobbningen och inte ta åt mig. Som en namne en gång sa: Ingen kan såra dig om du inte låter dem såra dig.

Allt gott,
Ellinor

Det allra flesta känner nog till att de kristna bekännarna, vilket inkluderar mig, ser Jesus Kristus som sann gud och sann människa. Hur den teologin ser ut är ytters komplicera och orsakar alltid diskussioner så fort det tas upp bland teologer och troende. Det är på samma sätt som med den lutherska synen på synd, med syndare och syndfri i varje döpt människa. Dock är det inte den teologin jag vill diskutera idag.
I dag är det inte den teologin som står i centrum, istället vill jag diskutera det som egentligen skulle handla om liv och död. Prästen i kyrkan sa i dag att vi fria en påskdag nu på höstkvisten som en påminnelse kring hur vi faktiskt fick möjlighet till frälsning. Men jag fastande inte i det faktum att Jesus väckte Lasaros från de döda (se Joh 11:28-44), utan det faktum att han grätt. Jag har en skolkamrat som valde det som uppsatts ämnen och först i dag förstod jag innebörden av det. Varför gråter Jesus? var hennes fråga sist jag pratade med hennes. Det är i och för sig en intressant fråga, men det är inte den jag vill ge svar på. Jag kan helt ärlig säga att jag inte tror gråten är medvetet, fast än det blir pricken över i:et. Ni har en man som är definisionen på perfekt, en man som yttre sätt inte har några svagheter. Han botar sjukar och förtjuter inte syndaren, hans egna synder ligger inte honom till last, om man nu kan säga att han har några. I den stunden Jesus gråter så visar han att han faktiskt känner sympati och sorg, han blir människa på riktigt. Det finns en underliggande diskussion om detta faktiskt är tillfället då han vet vad som måste ske för att rädda mänskligheten. (Visste ni att Jesus (och Joshua ect) betyder Gud räddar?) Prästen som höll predikan i dag menade att denna händelsen ska varit startpunkten på det som kom att leda till hans död och uppståndelse. Som ni förstå så tror jag att denna resa börja med att det sker en insikt för Gud som människa om vilka börder människan bär. Jag säger inte att Gud inte kände till det innan, men att bära dem själv som människa gör den stora skillanden.
Det är inget som är lätt att diskuterar eftersom man hela tiden ställs i filosofiska konflikter som, i alla fall jag vill undvika om möjligt. Jag har ju faktiskt ingen rätt att säga mer om Gud än det jag själv har upplevt och min upplevelse kan skilja sig från andras. Lika lite kan jag samla ihop alla människor upplevelser av Gud och få ihop en sammanhängande bild. Att jag kan säga det beror i mångt och mycket på att vi som människor (faktiskt hela skapelsen) är komplexa på samma sätt, det finns inte två människor i världen som tänker på mig på exakt samma sätt.
Skulle jag då svara på varför gråter Jesus? så skulle det svaret vara för att påvisa sin männsklighet, men vem är jag att säga att Gud inte kan känna sorg? Skulle sorg vara ett männskligt drag? Antagligen avfärdar vi det eftersom vi gärna tänker på Gud som fullkomlig, och i vår syn på fullkomlighet så har inte sorgen någon betydelse. Så i den männskliga synen så är sorg ett mänskligt drag, inte ett gudomligt.
Jag fastna mycket i det om Jesu tårar inför Lasaros död för att sorg är ett uttryck av kärlek och även om den ofta kan smärta oss så vill vi inte sluta känna den för den ger nästan alltid mycket mer än vad den tar. En del teorier kring vem Gud var innan Gud blev vår frälsare säger att Gud var krigarguden i ett grupp bland flera Gudar, men som jag ser det kan det lika gärna handlat om en kärleksgud för trotts allt så säger vi att allt är tillåtet i krig och kärlek, det gör minst sagt gränserna mellan dessa suddiga.

Herre låt mig få vila i Dig, lyssna till Dig, växa i Dig, Herre. Låt Din kärlek bli skapa i mig, upprätta mig, omslut Du mig. Sen kan jag resa mig upp och gå ut i kamp för sanningen. Herre, låt mig få vila i Dig. Vila Du i mig. amen. (Sv.Ps. 759, P. Harling 1979)


Allt gott,
Ellinor

När man själv börjar se sig ur mobbarnas synvinkel så ska man vända om. Idag blev jag påmind om ett nerslående "nej" som ändå gjort mig till en bättre människa och en tid då jag hela tiden var tvungen att upprepa för mig själv "Du är värdefull."
Jag tro inte dem gör det medvetet, men ofta känns det som människor undra vad det är för fel på mig för att jag fick ett "nej" att bli prästkandidat i SvK 2013. Även jag börja undra och tvivla på mitt kall. Och idag såg jag bilder och texter på gamla skolkamrater som berättar att de blivit antagna och allt kommer upp till ytan igen. En del av mig misstänker att "fel-känslan" är en av orsakerna till det studieuppehåll jag nu gör, samtidigt så har jag fortfarande kvar saker att göra i skolan, men jag vill inte vara där. Större delen av mitt liv har jag känt utanförskap på ett eller annat sätt. Det är brutalt att känna men det går att leva med. Min värld blev en värld med begränsat antal människor, vilka de flesta (tack gode Gud) fortfarande är en del av, men en del har varit tillfälliga trots att jag inte har haft någon önskan om det. Jag kan ändå förstå de tillfälliga människornas syfte i mitt liv och det har utan tvekan lärt mig en del.
I dag fick jag påminna mig om att jag är värdefull och att det inte var för att det var fel på mig jag fick ett nej utan det handla om att jag inte nått hela vägen. Mina "före-uppgifter" är inte klara än, inte för jag kan säga exakt vad det är, allt jag kan säga är att jag måste få vara mänsklig i det och inte bli betraktad som mer eller mindre. Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig. Världen behöver Guds kärlek, strömmande genom mig... men också genom dig. Det är de orden som leder mig just nu. Jag befinner mig i limbo, där är jag nära skapelsen men jag är också nära Gud. Jag är här, jag är där som är här.


Allt gott,
Ellinor

Just nu går jag igenom något som ska göra mitt liv bättre. Det kommer inte bli lättare men bättre. Vägen jag går gör jag för mig och ingen annan. En del dagar är hemska då hopplösheten skulle kunna ta över men jag är motiverad på ett sätt som jag inte varit för. Det jag gör nu kommer förändra mer än en aspekt av mitt liv, en del kommer ni kunna se annat kommer ni och jag att upptäcka och det tredje kommer förbli i det dolda men ändå vara minst lika betydelsefullt.
Jag gör det av kärlek, främst till mig själv, för jag förtjänar det. Men denna kärlek omfattar också min Gud, som vill mer för mig än vad jag kan förstå och se. Och även min familj omfattas av denna kärlek på ett bakvänt sett, denna väg jag går nu ska minska all eventuell smärta jag kan orsaka dem av deras kärlek gentemot mig ty det skulle smärta mig mer än de antagligen förstår.
Av kärlek till mig, till Gud, till familjen, men främst mig.

Allt gott,
Ellinor

Temat i dag och för kommande vecka är Enhet i Kristus (fram till lördag klockan 18:00) och jag tänker att det innebär mångfald. Det kanske låter en aning bisart för hur skulle enhet kunna vara mångfald? Det sägs att lika barn leker bäst, men i kontrast till det sägs det också att olikheter dras till varandra. Jag gjorde det inte enklare med de orden, men någonstans behövs de när man ska förstå hur enhet kan betyda mångfald. Vi ska inte gå ensamma, vi är inte ensamma, vi är tillsammans. I allt. Vi födds och vi dör och där emellan så stöter vi på liknande problem. Det kan åter igen verkar lika bisarrt, för hur kan mina problem liknas med flyttningar runt om i Europa? Hur kan mina problem liknas med de som svälter i Afrika? Det som är den stora skillnaden i det är mina föresättningar att lösa mina problem. Det handlar främst om att de grundläggande behoven ska uppfyllas, det vill säga rent vatten, mat för dagen och inte minst tillräckligt med sömn. Orsaken till våra problem är kanske olika men problemen är lika.
Det som jag kan uppleva som lustigt är att vi bygger murar med dessa problemen och menar att ingen kan känna äkta sympati i mina problem för ingen kan uppleva det jag har upplevt. Det orsakar splitring och söndring oss människor emellan. Människans ensamhet växer för var dag som går och de psykiska sjukdomarna med den. Plötslig så är vi bara individer som inte längre är en del av mänsklighet, ibland inte ens en del av en familj.
Enhet i Kristus innebär att vi behöver mötas, vi behöver våga mötas. Kyrkan vill vara den utgångspunkt, men även den är splittrad. För att vara den mötesplats som skapar enhet i mångfalden måste Kristus vara den utgångspunkt som Kyrkan samlar människor i. Hur olika vi än kan tycka och känna inför detta så bör enbart det faktum att vi tycker något förenar oss. En enhet i Kristus innebär att vi är alla välkomna hos Gud, för vi är alla lika unika och det är vi med kärlek.

Allt gott,
Ellinor