Jag har gjort en helt spontan livsförändring, det var inte alls meningen. Eller jo, kanske lite. Dock hade jag aldrig förväntat mig att det skulle gå så smidigt eller att det skulle hända då det hände, men det gjorde det. Resultatet då? Jo, det är väl det som är mest förvånade för det har överskridit alla mina förväntningar.
Jag har sagt att nio är ett tur tal för mig och nu är jag tjugonio och det har gått fantastiskt bra än så länge! Känns fantastiskt, lugn och avkopplad, inte bekymmersfri men med en förmåga att hantera dem. Jag är pigg och glad.

Allt gott,
Ellinor

Japp, då var man placerad framför teven igen. Denna gången med ännustörre hopp att MFF ska ta hem det. Jag som har varit utless på fotboll av en överdos av det som barn. Nästan alla mina äldre syskon spela fotboll, min morfar hade ett genuint intresse och älsta syrran var typ bäst. Det har alltså inte gått för mig att infly fotbollen och nu finns där ett nyväckt intresse.

HEJA MFF!
Ingen himmel är så blå...

Allt gott,
Ellinor

Det kommer väl alltid i det mest olägliga tillfällena, men jag känner mig sååå sugen på gelehallon och choklad. Det är bara ett problem, sånt innerhåller alldeles för mycket kalorier! För att äta den typen av födda krävs planering som inte skett när sugget kommer på. Nu är det inte så att jag tänker avstå från godis eller så, men jag tänker inte låta det vara ett hinder i mitt liv. Det är så enkelt att stoppa i sig för mycket av det goda och det är det jag tänker sluta med.
Jag har ett mål att nå och jag har delat upp det i fyra delmål. Om jag inte lyckas hela vägen så betyder det inte att jag misslyckas, bara att det kommer ta längre tid än vad jag planerat. Det är faktiskt kittlande att min värld kan se helt annorlunda ut om ett år än vad det gör nu.
Nya varnor, bättre vanor ska få komma in mitt liv. Jag har ett mål som egentligen är två och inget, absolut inget, godissug ska få stå i min väg för att nå detta målet.

Allt gott,
Ellinor

När man skriver något eller delar med sig av en bild på nätet så är det respons man väntar sig. Man söker bekräftelse. Jag finns främst på två forum för detta, twitter och instagram. Jag tycker bäst om instagram, där har jag valt att välja vilka som får förlja mig, detta har jag inte på twitter. det i sig reulterar i att jag inte får så stor spridning, men dem som förljer mig bekräftar min plats där genom att gilla. På twitter upplever jag torgskräck. I början så tyckte jag det var spännade, men så är det alltid när det är något nytt, men efter ett tag kändes det som om det jag utryckte där bara drunkna i mängden. Det blev som ett torg fullt av människor, man försvann helt enkelt och det sätter verkligen press på en att skriva något som sticker ut för att någon ska retweeta, svara och/eller gilla det man skrivit. Retweeten är absolut bäst, enligt mig. En retweet säger att det man sagt är tillräkligt viktigt för att delas vidare, möjligtvis tillräckligt löjligt eller roligt, eller kanske rent av bissart.
Vad gör man då? I mitt fall så skriver jag nästan bara när det är något aktuellet och viktigt som jag känner behöver bli sagt. Fast det är nästan på samma sätt med bloggen, fördelen där är att man faktiskt kan se hur många unika besökare man haft. Det blir ändå lite tråkigt när man inte får skriftlig respons. Jag gillar disskutioner, men jag känner faktiskt väldigt få som faktiskt vill disskutera med mig och ha tid till det. Hade debatt varit ett ämne i skolan skulle jag nog kunna få ett bra betyg i det. Det gäller dock att välja sina disskutionen, ibland misslyckas jag kollosalt med det, och det har fått förödande konsekvenser från stund till stund.

Allt gott,
Ellinor

Min födelsedagstårta.

Till min stora glädje och förvåning så blev jag uppvaktad med sång. Det är något som inte händer varje år, ofta så glömmer vi bort att sjunga i familjen när någon fyller år, det vill säga om vi inte känner oss busiga. När brorsan blev 40 så spelade vi in en ljudfil med "ja, må han leva" och skickade den till honom, det var han antagligen inte ett dugg beredd på. Jag vet inte men ibland är det som min födelsedag försvinner i tomma intet, kanske är det skolstarten som suddar ut den. Men i alla fall så fick jag två gratulationssånger igår.
Varje gång jag ska fylla år så väntar jag mig nästan att det ska kännas annorlunda efter födelsedagen, men icke. Jag känner mig fortfarande som tjugofyra fast än jag är tjugonio! Vart tog tiden vägen? Jag har faktiskt ingen aning. Nästa år så smitter jag, jag orkar helt enkelt inte anordna en födelsedagsfest som jag ändå inte blir riktigt nöjd med. Det blir förhoppningsvis en stor fest om fyrar år i stället och vem vet om det blir mer.
Mina planer är att åka till Irland själv när jag blir trettio, att ge mig ut på äventyr. Jag längtar redan dit! Det är en kittlande tanke att allt faktiskt kan hända, jag gillar när jag känner på det sättet. Vem vill inte ha alla möjligheter för sina fötter? Jag har svårt att föreställa mig någon som inte vill ha det. Vi säger till barnen att de kan bli precis vad de vill, ofta glömmer vi vilkoren för det och när vi är gamla nog att välja så tycker vi inte längre att vi kan bli vad vi vill på grund av att alla vilkor måste uppfyllas. Vill man något på riktigt så kämpar man för det, ibland går det och ibland hittar man annat längs vägen som man hellre vill. Poängen är att vi kan bli precis vad vi vill!

Allt gott,
Ellinor

Då var det sista dagen på mitt tjugoåttonde år och jag ger mig in på mitt sista år före trettio tillsammans med hemtenta. Nio ska vara mitt lyckotal så kanske går det vägen för mig.
Det är alltid en omställning att gå från att jobba till att plugga, men samtidigt måste jag säga att det är skönt. Jag går in med kunskap som fått mogna och kan ta till mig ny kunskap eftersom ingen onödig sådan fyller mitt studiehuvud. Som jag sagt innan så hade jag nog inte varit motiverad att göra detta om jag inte träffat min vän på tåget. Går det bra så kommer jag henne vara evigt tacksam.
Nu känns det som om jag faktiskt kan, som jag vill klara det. Det var ju en självinsikt med, att man kan hålla fast så med näbbar och klor till något man tycker är jobbigt. Jag antar att det är för att det är något som är bekant och också för att det då utgör en bisarr trygghet för mig. Analysen i det får jag lov att fördjupa mig i själv.
Dock kan jag tänka att denna självinsikt öppnat dörrar för mig. Att inse att man själv utgör det största hindret på ens väg mot självuppfyllande är stort. Större är kanske den stund man inser att det är rädslor som styr en.

Allt gott,
Ellinor

Jag har två omtentor på gång under de närmaste veckorna. Tur är nog att jag inte kan ta mig ner till Malmö förän lönen kommer så det blir inget hinder även om det är lite frustrande att inte kunna planera något. Det är särskilt med tanke på att min systerson blir tretton nästa fredag. Jag får lov att gratta honom via telefon.

Allt gott,
Ellinor