Skulle jag, med all min medkänsla, verkligen känna efter kring allt smärtsamt jag läser om varje dag så skulle jag antagligen krossas som ett ägg mot ett kakelklätt golv. Jag kan inte förändra världen så att det märks, jag kan inte ta bort det onda hur mycket jag än vill. Varje dag ställs jag för valet att krossas eller inte, jag väljer oftast inte, det tro jag du gör också. Ändå vet jag människor som inte får det valet, men ändå klara de motgångar livet gett, dessa människor är mina hjältar.
Jag gör valet att inte krossas, inte enbart för min egenskuld utan för andras skuld också. Vi kan aldrig någonsin vet hur en annan människa känner i en given situation, allt vi kan göra är att föreställa oss det. Glädjen är enkel, den sprider sig likt sommarvindar och ger liv åt allt den stöter på. Sorgen, ja, ack sogen, den är svår. Sorg visar man på så skilda sätt och ibland skjuts den till och med upp, det blir en posttraumatisk stress av det då och man inser inte ens att det är det svåra som hände då som påverkar mig nu.
Att lyssna blir vad man kan göra, inte enbart höra. I sorg kan till och med samexistera räknas till att lyssna, när man vet att det finns någon som är villig att höra allt man möjligtvis har att säga. Det där ordet möjligtvis är centralt, bara att det finns där är viktigt.
Sorg är inte en känsla, sorg är plural, det är flera känslor. Glädje, saknad, lättnad, smärta, ja och säkert fler ord där till. Det är okej att skratt och det är okej att gråta, det är okej att minnas även om det ger uttryck i saknad.
Jag kan inte göra något, göra något åt allt, men jag kan göra något litet åt något litet någonstans

Allt gott,
Ellinor