Då var det sista dagen på mitt tjugoåttonde år och jag ger mig in på mitt sista år före trettio tillsammans med hemtenta. Nio ska vara mitt lyckotal så kanske går det vägen för mig.
Det är alltid en omställning att gå från att jobba till att plugga, men samtidigt måste jag säga att det är skönt. Jag går in med kunskap som fått mogna och kan ta till mig ny kunskap eftersom ingen onödig sådan fyller mitt studiehuvud. Som jag sagt innan så hade jag nog inte varit motiverad att göra detta om jag inte träffat min vän på tåget. Går det bra så kommer jag henne vara evigt tacksam.
Nu känns det som om jag faktiskt kan, som jag vill klara det. Det var ju en självinsikt med, att man kan hålla fast så med näbbar och klor till något man tycker är jobbigt. Jag antar att det är för att det är något som är bekant och också för att det då utgör en bisarr trygghet för mig. Analysen i det får jag lov att fördjupa mig i själv.
Dock kan jag tänka att denna självinsikt öppnat dörrar för mig. Att inse att man själv utgör det största hindret på ens väg mot självuppfyllande är stort. Större är kanske den stund man inser att det är rädslor som styr en.

Allt gott,
Ellinor