Med tankar på en födelsedag som springer mot en och jobb inom äldrevården så uppmärksammar jag saker och ting som jag i min vardag tar för givet. Ta bara den enkla saken som vi alla gör, att resa sig, det kommer en dag inte vara så självklart. Vidare utifrån det så slås jag alltid vad självklart det är för mig att ändra ställning när jag sover, ibland vakar jag lite, men saken är den att jag både orkar och kan vända mig. Till vintern kan jag sparka av mig stumporna på golvet brevid sängen för att nästa morgon böja mig ner och få på dem på mina fötter igen, det är så självklart. Ramlar jag så reser jag mig utan att reflektera hur jag gör. Att jag vänder mig om på mage och ställer mig på alla fyra för att lyfta upp överkroppen så jag står på knä, lyfta upp ena benet så jag kan trycka ifrån med det medan jag lyfter upp det andra. Att göra det är självklart.
Det är inget fel med att bli gammal, det som är tungt med en ökad ålder är de ökade begränsningarna. Det är inte så självklart att vi njuter av alla dessa små saker som vi kan eller ens funderar på hur vi ska bibehålla dessa funktioner i samband med att vår ålder ökar. Sätt dig på en stol och funderar på hur du ska göra för att resa dig, vet du hur du gör? Skjuter du bak fötterna? Böjer du fram överkroppen? Vidare kan du ju funderar på hur ofta du faktiskt ändra ställning där du sitter. Kan du sitta helt still i en minut? Börja det inte kännas obehagligt någonstans?
Nej, jag har inte varit på förflyttningsutbildning, den har bara etsat sig fast i mitt huvud, så många gånger har jag varit på likande utbildningar. Det är nödvändigt både för undersköterskan och brukarens välbefinnade att ha ett gott ergonomiskt arbete, det sliter mindre på båda. Allt är långt ifrån självklart.

Allt gott,
Ellinor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...