Augusti månad är här och jag gör först nu mitt frsta blogginlägg. Lite segt må hända, men jag har faktiskt varken haft tid och lust. Allt skrivande måste för den bakom orden ge något, om så bara en självanalys utan läsare.
Inte het ovanligt så har jag tillbingat helgen i Malmö. Denna helgen var det extra bra. Som många av er säkert vet är Augusti omtentronas tid, men jag har inte känt mig motivierad alls att göra dessa, dock har helgens händelser gett mig ett lite nytt perspektiv.
Lördag var mesta dels en slö dag utan att något särskilt hände, utan det mesta var idag. Det börja med gudstjänst i min barndomsförsamling i Malmö med en som vanligt inspirerade predikan av prästen Cecilia som verkligen vissar att man kan var kristen på många olika sätt och ändå vara det på "rätt" sätt genom hela sin uppenbarelse. Sen fick jag lite tid över så jag hörde av mig till en av mina vänner som bor i närheten av min mor och vi träffades och titta lustigt nog på MFF's match mot IFK-Göteborg (ingen av oss är egentligen särskilt fotbollsintresserade) medan vi plannera att gå på hockey till hösten och se vårt lag HV71 möta Malmö Redhawks på Malmö arena. Både hon och jag hejar på HV71 trotts att vi båda är uppvuxna i Malmö. Vi hade i alla fall trevligt en stund.
Jag åt middag hos mor innan det var dags att ge sig av hem till Perstorp igen med katten på ryggen (jodå bokstavligen i en transportsryggsäck). Uppsluckad i mina tankar som jag brukar vara kommer min kompis från skolan fram till mig utan att jag hinner reagera och jag blir så förvånad att se henne att jag glömmer att uttrycka min glädje att se henne. Detta möte var antagligen det viktigaste, vi har så mycket gemensamt studiemessigt fast vi har helt olika mål med studierna. Båda har vi dyslexi och där med också tentor som ligger bakefter, det blir liksom att vi förstå varandras prekära situationer. Dessutom ligger det gemenskap dels i intresset av religion, men också ett gemnsammt skönlitterärt intresse. Hon gjorde det inte medvete, men efter att tala med henne mellan Malmö/Lund färden så kände jag mig motiverad att ta tag i det som ligger efter, det blev en nytändning att avsluta det jag som jag bör göra.
När jag sedan kom hem så börja jag, inte för att jag kände att jag ville utan för att jag behövde plocka undan lite för att kunna ta en kopp te i kök, plocka fram det jag skulle göra i omtentor. Att ta tag i det man hela tiden skjuter framför sig är ganska viktigt. Kanske kan jag ändra det beteendet även om det kan verka väldigt optimistiskt, men med två steg fram och ett tillbaka så kommer man ändå framåt.
Ska ner till Malmö igenom på onsdag och på torsdag åker jag över till Köpenhamn med en god vän från tiden i Jönköping, det blir min lilla semester som jag har i år. På fredag kväll är jag åter hemma eftersom jag ska jobba i helgen.

Allt gott,
Ellinor

Ps. Avslutar med lite bilder från Malmö. Ds.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...