Jag går på mina piller just nu, de som hjälper mig få mens. Det är ett syntetiskt gulkroppshormon, progestogen som det heter när det bildas i äggstockarna. Jag bestämde mig för att googla hormonet istället för läkemedlet, vilket jag har gjort förr, och lärde mig mycket. Detta hormon finns både hos kvinnor som män, medd olika syften dock. Vanligtvis bildar äggstockarna det efter ägglossningen och som jag förstod det är syftet att förhindra missfall. Nu vet jag alltså varför jag har en ökad risk för missfall.
Meningen med sökningen var i alla fall att se vilka biberkningar är man tar dessa läkemedel. Det var väldigt upplyftande eftersom bipaksedlen säger ett och informationen om hormonet ett annat. Törstigheten fick sitt svar, hormonet har en vätskedrivande egenskap.
Jag måste skriva ner en lista med frågor som jag kan ha med mig till gynokolgen nästa gång jag är där så jag får svar på dem.

Allt gott,
Ellinor

Ibland så känns det som om det blir ett väldigt fokus på en del saker, rent personligt alltså. Det kan handla om sånt man vill ha eller sånt man inte vill ha. Själv bllir jag nojig varje gång jag känner mig onormalt törstig, för jag vill ju inte ha diabetes. Jag måste då påminna mig om att det kan finnas andra orsaker, till exempel att jag faktiskt behöver dricka.
Jag tror att samma problem uppstår hos par som försöker bli gravida men lyckas inte riktigt. Att en sak som har hänt ett par gånger gärna tros vara det som hänt igen, eller inte hänt. Det är ju lite fundamentalt, det där med att skaffa barn, jag med mitt problem känner mig ibland som en halv människa och jag tror att de som befinner sig i den processen kan känna på liknade sätt, det sker ju trotts allt oönskade graviliteter hella tiden!
Så tycker ni att ett problem uppreppar sig, tro inte att det nödvändigtvis är det som hänt igen. Kroppen är kanske helt enkelt i obalans och det brukar inte bli bättre över att bli uppjagad. I min närmaste familj så har det varit med en axelryckning man bestämt sig för att skaffa barn, det innebär i stort att man helt enkelt slutat sydda sig. Där efter har det fått ske när det skett. Min ena syster var helt övertygad om att det skulle ta evigheter innan hon blev gravid, det tog knappt en månad efter hon slutat med p-piller. Jag kan inte minnas att någon av dem har blivit oroliga någon gång, inte ens min andra syster när hon fick missfall när det försökte skaffa ett till, hon har sina två nu.
En arbetskamrat gick igenom hella hjälpprocessen med provrörsbefrukning och var helt övertygad om att det inte skulle funka på första försöket, det gör det ju sällan, men denna gången gjorde det de. När hon skulle gå igenom sitt andra gravilitet så krävdes mer och när det bara hade ett försök kvar så ville hon inte längre, men hennes man tyckte att det lika gärna kunde försöka och hon lyckades.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att ta det med ett klackspark, det allt behöver inte ske nu. Slappna av, ta det lungt och fokusera på något helt annat och när du minst annar det går din dröm i uppfyllelse, låt det få ta sin tid.
Och när det kommer till min räddsla för diabetes så ligger det i att det finns hos båda mina föräldrar och jag vet att jag borde vid ta förebyggande åtgärder, vilket jag ska.
Livet är en bergochdalbana, det är bara att åka med och njuta av färden.

Allt gott,
Ellinor