Jag minns den dagen då jag först såg rätt in i hans ögon, det kändes som han så rätt på mig. Den dagen jag minns jag än för det var allra första gången som jag blev kär. Jag minns inte sången han spelade, bara basen strängas ljud som kom till mig, det var det instrument han spelade och det kändes som om han spelade det endast för mig. Än i dag farcinera denna korta stund mig, att ingen såg vad som hände mig, att ingen märkte skillnaden före och efter. Att jag belv uppfylld med en känsla som jag aldrig för känt, borde inte det synts på mig?

Lite av en klycha att falla för en musiker, men han var inte det egentligen. Det var en skolkabaré på högstadiet där jag gick i skolan. För mig var han den snyggaste kille på plugget efter den där första gången vi fått se en kabaré, men det blev aldrig vi, det hade jag inte klarat! Hade han försökt prata med mig så hade jag inte vetat vad jag skulle säga, jag försökte prata med honom ett par gånger, men det gick inte. Det skulle alldrig bli vi, men känslan jag fick en vårdag i slutet av 1990-talet är en känsla som vara nästan hela min tonår.

Det är något med den allra första kärleken, något speciellt och sedan känslan av den ebbat ut så började jag söka efter den igen, men än är den långt borta. Dock så finns det stunder då den känns lite nämre, en särskild blick eller ett vänligt leende. För vara helt ärlig så pirrade fortfarnade i mig och jag ser min första kärlek bara just för att han var min första kärlek.

Någon av er kanske undrar varför jag inte söker upp honom i dag för att se om känslorna fortfarande finns där? Hmm, i ärlighetens namn så tror jag att vi är alldels för olika och jag kände honom aldrig. Så länge jag inte lär känna honom mer än rycktesvägen så har han möjligheten att förbli ett ideal, sagan man drömde när man var barn och jag slipper bli besviken.

En dag så finner jag den känlan igen som jag fann då och då vet jag att jag inte kan släppa den, inte kan låta den gå. Allt jag kan hoppas på då är att den är besvarad. Tills dess så har jag Westlife skivor från tonåren som jag lyssnar på och minns, som ger mig lite av den känslan.

En aha-upplevelse för några kanske, det kanske förklara lite vem jag är är och varför jag är den jag är. Hade jag inte blivit kär den gången så kanske jag sagt ja till killen som fråga chans på mig på högstadiet, jag hade kanske gett honom en chans, för i ärlighetens namn så gillade jag honom, även om han var något av en buse. Badboys och musiker var kanske min nitch.

Nu vill jag inte lämna er med tron att jag inte varit förälskad sen dess, å jo, men aldrig kär sedan den där första gången. Ibland handlar det bara om att lyfta blicken vid just rätt tillfälle, så hoppet lever än.

Allt gott,
Ellinor