Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger till mig själv nästan varje dag. När räcker det inte längre? Ska jag vara ärlig så är jag nära gränsen när det inte längre är nog, en tid i mitt liv då jag vill ha ut mer! Det är tillräkligt, för nu i alla fall. När det inte är det längre då är det inte det. Jag kan bara hoppas att jag i mitt "för stunden" liv hittar lösningar för de gropar jag upplever mitt liv har.
Lösningarna finns där och för att genomföra dem krävs tid. Skolan är en lösning, men för mig med dyslexi så slickar den tid och ibland känns det som om jag står här frustrerad och stampar. Kommer jag någon vart? Jo vars, två steg fram och ett tillbaka. I dessa stunder försöker jag att komma ihåg att om detta vore för tio år sedan så hade jag gått in i vägen av frustrationen som jag känner stundvis. Den stora skillandaden är att jag vet vad jag är på väg, jag har en aning om vem jag är och det är inget jag hade för tio år sedan. För tio årsedan viste jag bara en sak med säkerhet, och till och med "hur" i det var osäkert. Jo, jag vet jag blev väldigt kryptisk där, ja, antagligen i hela detta inlägget.
Kanske väljer jag en dag att vara tydligare här, men inte idag. Kanske låter jag min mamma leka äktenskapsmäklerska också, man vet aldrig (hon är redan på god väg). Eller så låter jag mitt liv gå en helt annan väg, en del kan säkert ana sig till på vilket sätt. På måndag är en ny vecka, ett nytt år, men framförallt en ny dag. Då ska jag ta tag i en del förändringar som lägat på is i ett halvårs tid.

Allt gott,
Ellinor