Min födelsedagstårta.

Till min stora glädje och förvåning så blev jag uppvaktad med sång. Det är något som inte händer varje år, ofta så glömmer vi bort att sjunga i familjen när någon fyller år, det vill säga om vi inte känner oss busiga. När brorsan blev 40 så spelade vi in en ljudfil med "ja, må han leva" och skickade den till honom, det var han antagligen inte ett dugg beredd på. Jag vet inte men ibland är det som min födelsedag försvinner i tomma intet, kanske är det skolstarten som suddar ut den. Men i alla fall så fick jag två gratulationssånger igår.
Varje gång jag ska fylla år så väntar jag mig nästan att det ska kännas annorlunda efter födelsedagen, men icke. Jag känner mig fortfarande som tjugofyra fast än jag är tjugonio! Vart tog tiden vägen? Jag har faktiskt ingen aning. Nästa år så smitter jag, jag orkar helt enkelt inte anordna en födelsedagsfest som jag ändå inte blir riktigt nöjd med. Det blir förhoppningsvis en stor fest om fyrar år i stället och vem vet om det blir mer.
Mina planer är att åka till Irland själv när jag blir trettio, att ge mig ut på äventyr. Jag längtar redan dit! Det är en kittlande tanke att allt faktiskt kan hända, jag gillar när jag känner på det sättet. Vem vill inte ha alla möjligheter för sina fötter? Jag har svårt att föreställa mig någon som inte vill ha det. Vi säger till barnen att de kan bli precis vad de vill, ofta glömmer vi vilkoren för det och när vi är gamla nog att välja så tycker vi inte längre att vi kan bli vad vi vill på grund av att alla vilkor måste uppfyllas. Vill man något på riktigt så kämpar man för det, ibland går det och ibland hittar man annat längs vägen som man hellre vill. Poängen är att vi kan bli precis vad vi vill!

Allt gott,
Ellinor