Vi är så bra på att ge varandra dålig kritik! Dålig kritik i all ära, det hjälper en att utvecklas! Men hur är det med bra kritik? Det är ju det som motivera en att bli bättre. Är vi så rädda att vår medmänniskas ego ska svämma över?
Du vet väl om att du är värdefull?
Jo, jag har en aning om att jag är det, värdefull, att jag har en betydelse för den värld jag lever, att jag inte är oviktig. Dock är det allt för sällan jag blir bekräftad om detta, att någon säger det till mig. Det är allt för sällan vi säger det till varandra och kanske är det därför vi har så svårt att tro det.
Att du är skapad för din egen skuld, för ingen annan är som du!
Alla är lika unika och där med lika viktiga i världen, alla har ett egenvärde som vi glömmer att uppskatta. Det är väl där jag kan hålla med den stora kyrkofadern Augustinus av Hippo (354-430), när han diskuterar kärleken. Att älska sin nästa som sig själv, är att älska sig själv. Att älska Gud över allt annat är att älska sig själv. Hur? Om du älskar den som liknar dig (din nästa) så älskar du även dig själv, om du älskar den som skapad dig så älskar du även det faktum att du är skapa och där med dig själv. Augustinus ta ställningen att alla älskar sin kropp utifrån argumentet att man väljer att bland annat äta, vilket egentligen skulle kunnas sammanfattas att när du väljer att leva så väljer du också att älska dig själv. Omedvetet så vet du att du är värdefull, att du är älskad för din egen skuld, men du behöver bekräftelse på det.
Du är den jag kunde va
Så lika och så unika! Hur kommer det sig. Du hade kunnat vara jag och jag hade kunnat vara du, vem/vad avgör vem vi blir? Vi kan leva nästan identiska liv och ändå blir vi olika, inte ens tvillingar har en identisk personlighet! Vi är unika.

Allt gott,
Ellinor