Mitt i livet, ensam. Ack vad sorgligt det låter, men jag känner mer för det än så.

Ibland är det en lättnad. Slippa det ansvar som det innebär att leva med andra omkring sig. Det är svårt att förklara, antagligen för att jag inte vet något annat.

Ibland är det saknad. När det är det så gör det så ont! Det kan få mig att gråta. Jag kan känna mig så extremt sårbar i min ensamhet när jag känner så. Ensam är ju inte stark säger man...

Ibland är det förvirring. Mer nu än förr. Kanske för att jag är beredd att överge ensamheten på ett helt annat sätt nu än för några år sedan. Det går ju faktiskt inte att förneka fördelarna med att vara ensam. Från och till har dessa fördelar varit ordentligt starka så jag har nog svårare att överge ensamheten på regelbunden basis än många andra.

Ensamheten är min älskade, det är den jag lever med (förutom mina två katter då vill säga). Egentligen kan man väl säga att jag lever i ett förhållande med mig själv eftersom det är allt som finns i ensamheten. Men den ensamhet jag lever i är delvis självvald och kontrollerbar, det finns värre ensamhet, men också mildare.

Ensamhet när man lever med någon är för mig mer skrämmande än någon annan. Kanske är det för att jag ur min synvinkel upplever det som galet. Att känna sig ensam fast man inte är det.

Sen finns det ensamhet tillsammans, fast då är man egentligen inte ensam men ändå så är man. Det är väl självvalt och ömsesidigt. Kanske så är det inte heller så långa stunder.

Jag tro vi behöver vara ensamma ibland. Vi behöver ha möjlighet att samla våran tankar eller släppa tankarna fria, detta kan ensamheten hjälpa oss med.
Är vi ensamma för mycket så kan det rätt som det är bli överväldigande och skrämmande.

Allt gott,
Ellinor


#ensam #ensamhet #möjlighet