Hur gör jag med misslyckande? Hur ska jag hantera dem när jag känner mig så liten när de sker? Jag trodde mig veta vart mitt liv var på väg, jag trodde jag var stark. Nu står jag här rådlös och tvivlande, inte på Gud utan på saker i min verklighet. Vad vad det som egentligen gick fel? Antagligen vet jag vad det var, men det är inget jag är villig att dela med mig av eftersom det vissar en svag sida hos mig som jag gör mitt bästa att förnecka att jag alls ha, försöker inbilla mig själv att jag är perfekt. Ingen bra idé då det stundvis blir plågsamt uppenbart att jag är långt ifrån perfekt och att jag i dessa stunder inser att jag faktiskt inte riktigt är den jag vill vara. Fråga mig inte om vem jag vill va, den listan kan göras så lång att ni skulle somna om ni försökte läsa den.
Jag är just nu en av de där stunderna när det är plågsamt uppenbart att jag inte är perfekt och inte är den jag vill vara, det skär i mig att känna det, men det går att leva med. Hur gör man för att bli den man vill vara? Allt jag vet är att det krävs mod för det, mycket mod, nästintill det där dumdristiga modet som Aristoteles tycker vi bör undvika. Jag har inte det där modet, jag är inte feg (ibland kan jag va det, men oftast inte alls), men jag skulle nog inte kalla mig modig. Det är något som skrämmer mig och plågar mig, jag måste hitta det modet som behövs för att övervinna hindret som gör att jag känner mig liten. Ibland händer det att jag finner det där modet, det kan vara allt från något en vänlig själ säger till ett stycke ur bibeln, idag är det bibeln. Det är ett kort stycke ur evangeliet enligt Lukas som handlar om en kvinna som tappat bort ett silvermynt av de tio hon har (det är mynt med högt värde), texten handlar som jag tolkar det om människans lika värde, är jag liten så är alla andra det med andra ord för de är inte mer värda eller betydelsefulla än jag och inte mindre heller, vi har alla samma värde. (Vill ni läsa om det så är det Lukas 15:8-10, som ni kan hitta på bibeln.se ) I dag drog den texten upp mig, med god hjälp av en vän (om jag minns rätt så är den hämtad ur hennes favorit evangelie). Så jag känner mig inte lika liten längre för jag vet att jag är värdefull och betydelsefull precis som du! Det ger mig mod att i alla fall försöka komma över hindret som är mitt eget.
Så hur gör jag med misslyckande? Jo, jag finner support och tar mod till mig och försöker igen!

Allt gott,
Ellinor

 

Pathos

19 februari 2014 17:54

Japp, du har så rätt så! =)

http://Pathos.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...