Hösten är en alldeles särskild tid, jag älskar den. Dels för att det börjar närmar sig advent med storm steg, äntligen en förändring i kyrkoåret (tiden efter trefalighet är lång!), men också för att den gör mig lite deppig. Nu tänker ni säkert hur jag kan tycka detta är något bra? Det flesta av er gör nog inte det själv, men jag gör. Att bli inspirerad är väsentligt för mig och det där lite deppiga hurmöret är väldigt inspirerande, det gör mig lycklig. Jag vet att det korsar varandra, men det är bra så.
Jag älskar det faktum att jag läser in mer i texter och filmer än där faktiskt är och börjar storböla för varje lite sak. Och ja, jag har gråit så att ögonen har varit julröda. Okej, det är väl inte helt perfekt, med vad är egentligen det? Det finns ju faktiskt saker som kommer upp till ytan med det. Det är ju bra att rensa ut, men inte att älta och ibland blir det väl lite mycket ältande. Livet blir ju faktiskt aldrig som du planerat, det är ju faktiskt det som sker medans du plannerar.
Ta inte miste, jag har en plan, en långsiktig plan. Jag kan skymta resultatet av den och det fyller mitt inre med en längtan. Det gå ju inte bara att gå att vänta på att livet ska ske, ibland måste man agera och allt blir inte som det är tänkt, det är då det gäller att var flexibel. Långsiktigt var ordet, tålamod läggs på, men hopplösheten har jag kastat bort.
Med de goda nyheter jag fått ikväll känner jag att inget är omöjligt, i alla fall väldigt lite och det är faktiskt jag som sätter gränserna för vad som är möjligt. Tron på mig själv är viktig.
Så jag kanske är lite går, men jag är lycklig. Så jag kanske är patetisk, men jag skrattar!

Allt gott,
Ellinor