De allra flesta människor som jag känner har en förmåga att anpassa sig till vad som anses normalt i offentliga situationer, men inte jag. Jag är alltid lika unik. Vem jag är tycks alltid vilja komma fram och jag varken kan eller egentligen vill hindra det, även om jag från och till hamlar i vad som närmast kan beskrivas som prekära situationer. Mesta del är jag hyfsat "normal" & sticker inte ut något särskilt, inte vad jag märker i alla fall! Det är ju möjligt att jag ändå gör det men är så vann att jag inte längre lägger märke till det.
Även om det kan upplevas att vara förskräckligt jobbigt att vara unik offentligt så är det inte det egentligen. Tricket är att tro (VETA!) att man har rätt att vara unik, att man ha rätt att vara sig själv. Att göra det med ett högburet huvud utan att se ner på andra är nyckeln. Att jag klara det beror på att jag gillar utmaningar och att utmana människors fördommar och mina egna. Vad jag tycker om mig själv är det absolut viktigaste. Jag klär mig inte för andras skulle, utan för min egen.
Att få vara unik är något jag är otroligt tacksam för varje dag, det vill jag tacka Gud extra mycket för just idag.

Allt gott,
Ellinor