Jag skriver inte så mycket här just nu. Det jag har att skriva är för privat för att blottas på en blogg, i alla fall i dagsläget. Utöver det så hade nog varit ganska patetiska inlägg.
Istället så kommer här vara färre inlägg, alltså som det varit den senaste tiden med andra ord. Har dock inte gett upp skrivandet utan skriver i en privat dagbok. Jag ska ger er ett skäl. Där finns någon jag gillar, men eftersom det bara ligger där, i att jag gillar, vill jag inte blotta mig själv kring det.
Så nu är ni uppdaterade.

Ni som känner mig privat vet ju hur ni kan göra om ni är nyfikna, fast ni kanske måste dra det ur mig.

Allt gott,
Ellinor

Det är inget avbrott i vardagen, det är en del av den. Okej, ingen vanlig del, men ändå en del. Jag sitter och fikar, själv som det ofta blir när jag jobbat och ska vidare på möte, vilket i sin tur är sällan.
Jag är en latte-matte, nåja, var kommer kanske närmare nu eftersom jag inte reser med tåg så mycket (i stort inte alls) sedan jag köpte mig Blåa-Bengan. Men idag är jag det, även om djuren är hemma. Har dock inte tagit tåget, utan istället betalt en dyr biljätt för att få parkera här.
Nog är det lite konstigt att jag ska betala för att inte släppa ut avgaser likväl som jag betalar för att göra det (en del av bilskatten), man skulle i alla fall tänka sig att det skulle var billigare per timme än vad bilskatten är, men faktiskt är det dyrare. Så ska ni in i Helsingborg på heldag, ta buss eller tåg, särskilt om ni reser själv, det lönar sig.
Det är tur att det inte är särskilt ofta jag behöver betala för parkeringen i alla fall. Hemma finns det inte ett enda ställe som jag måste betala på, inte heller många ställen jag tar bilen till så det går väl på ett ut där.
Nu är det strax dags och börja röra på sig, ska bara hela i mig den avsvalnade vaniljlatten innan jag beger mig till mötet.

Ha en fin fin dag!
Kram
Ellinor

Man brukar säga att man inte saknar något förän det är borta och i många fall stämmer det nog. Ska jag istället gå på min egen erfarenhet så säger den mig att man kan sakna något man aldrig haft. Utan tvekan något av den värsta saknad, det för att den är så svår att förstå, ibland vet man inte ens vad det är man saknar.
Men nu var det inte riktigt det som jag ville framföra. Jag visste inte att jag saknat att baka förän jag tog och bakade denna morgon, bara för att jag ville! Det var en sån befriande känsla och jag kände att jag vill baka mera, tyvärr gillar jag inte diska. Disken är något som ständigt samlas på hög hos mig och jag längtar något förskräckligt efter en diskmarskin, men det har jag inte plats till. Skulle väl kunna få plats med en bänkdiskmarskin, men nej, det skulle inte funka för mig (har prövat det). Hade det inte varit för disken så tror jag faktiskt jag skulle baka mera, kanske rent av baka surdeg, vem vet?!?
Just nu känner jag mig driven, på spåret i lagom hastighet. Jag känner att jag skulle kunna avsluta saker nu, nu är jag redo!

Allt gott,
Ellinor

Har inte så mycket skrivlust just nu, i alla fall inte åt detta. Men lite bilder ska jag nog kunna dela med mig.

Mina tre kompisar. Pipen (svartvit), Penny (randig med röda fläckar) och Perry (fläckrandig)

Jag tänkte aldrig att jag skulle bli en av de kvinnor som satsade på sin karriär i tjugoårsåldern, gjorde det inte heller. Ändå är det så det kan upplevas när jag säger att jag är 30, singel och utan barn.
Faktum är att jag i stort ville ha barn så fort så möjligt, med rätt man, och där har vi hållhaken. Tjugoårsåldern innebar inte att jag träffade rätt man, träffade män, men ingen av dem rätt. Vad gör nu att jag tänker på detta? Jo, jag såg vetenskapens värld från igår som handla om nätdatning och om det verkligen funkar (ni kan se det på svtplay.se ). Det gav lite självinsikt om vad det är jag söker efter och vad mina rädslor skulle kunna vara. Dessutom så kände jag så väl igen mig i programledaren som utsatte sig för experimentet att hitta den rätta. Vänner som är gifta, får barn och lever Svensson-livet som jag typ drömmer om med. Det är inte till mitt eget barn jag sitter och stickar, det är till deras. Just nu ser möjligheten för mig att få barn tillsammans med någon som en avlägsen dröm. Kanske är enda möjligheten att göra det själv? Vågar jag det? Klara jag det? Jag finner mig själv greppa tag i hoppet som en sista livlina för att faktiskt få en pappa till mina barn, en partner som finns kvar när barnen har vuxit upp och har sina egna liv. Kanske en patetisk dröm för en som har PCO och inte borde vänta med att skaffa barn, men den är där ändå.
Tjugoårsåldern innebar att jag hittade min karriärsval, nåja, den hittade mig. Jag reste, jag flyttade tre gånger i tre olika kommuner (Jönköping-Malmö-Perstorp), började plugga (i Lund), gjorde studieuppehåll och börja jobba igen (Malmö, Perstorp, Hässleholm, Helsingborg) och jag blev kär. Så det har hänt lite.
Vad gör jag nu i trettioårsåldern? Utforskar det där med att vara kär, kan det leda någon vart? Tar upp studierna igen och byter därmed karriär. Funderar på möjlighet på ett liv utan barn, vad det skulle innebär och på möjligheten att göra det själv, alltså skaffa barn. Kanske förblir jag den tjejen som stickar grejer till vänners barn, eller kanske kommer jag sticka till mina egna en dag. Om jag skaffar de själv eller hittat en man att göra det med få tiden utvisa i så fall.

Allt gott,
Ellinor

Mycket av det jag läser på bloggar handlar om barn och val kring dem. Att jag läser det är inte så märkligt eftersom det ofta är skrivna av kvinnor i min egen ålder. Allt få mig att fundera och reflektera över hur jag vill ha det när jag väl får barn. Tankar går kring allt från kläder, nappar och nappflaskor.
I nuläget finns där en del jag personligen vill vara utan och välja andra alternativ till. Jag är dock fullständigt medveten om att dessa åsikter, idéer och ambitioner kan (kanske troligtvis) hamla i diket när jag väl får barn.
Utöver det så finns där massor av åsikter där ute om vad som är rätt och fel från när och om barnet ska få sötsaker till om de endast ska gå vegetariskt, laktosfritt och så vidare. Jag tror att barn är smarta och jag vet till 100% att jag inte kan hindra min far att ge de barn jag får sötsaker. Det jag kan göra är att skilja hemma från borta och låta anhöriga skämma bort barn(en). Mina regler hemma, andra hos andra. Så ger jag då inte mitt barn saft när det är småbarn så kommer jag inte hindra mina föräldrar att göra det.
Ett av mina starkaste minne av min farfar (som dog när jag var barn) är apelsinsaft. Han serverade alltid apelsinsaft när vi kom, jag kan faktiskt inte minnas att vi fick någon annan saft där. Det är väldigt positiva minnen, den gamla 20-lappen och wienerbröd med hallonsylt har gett mig liknade minnen. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet men inte. Det är minnen jag är vänn om iaf.

Allt gott,
Ellinor

Jag tog tag i möblerna i dag och flytta på dem. Det blev lite ändringar i planlösningen, men det blev bättre. Trots allt så blir där alltid en kaos av det, hur jag än gör så är det där, kaoset! Som alltid dryker de märkligaste grejerna upp när man försöker skapa ordning, saker man knappt kom ihåg att man hade. Men som min äldsta syster sa (vet inte om hon lever efter det, men ändå) "har man inte saknat det så är det inget man antagligen behöver" då med hänvisning till mina källarförråd för några år sedan. Det ligger en del i det, så nu, i mitt nya årtionde, så skriker jag "släng skiten!" Jag orkar inte ha saker för att de kanske kommer till användningen en dag, eller aldrig!
Jag drömmer om ett rent hem, ett prydligt hem, ett hem med var sak på sin plats som är lätt att hålla i ordning och alltid går att njuta av. Kaoset ska bort! Jag vill inte ha det! Vad jag vill är att ha allt på sin plats, men vist jag skulle behöva ha större yta för det. Det är mina böcker som tar mest plats, mina högst älskade böcker, där efter mina kläder. Nu är det så att om ett plag inte är helt så åker det i sopporna.
Just nu åker det ut mer än vad som kommer in. Mer än fyra par skor är slängda, bara ett par inköpta, det var min stora fälla för. Klänningar ligger det inte lika väl för, där går det på ett ut. Men jag känner att jag är på god väg även om jag önskar att jag hade hjälp en del dagar.
Så möblerna är flyttade, det ska bli bättre.

Allt gott,
Ellinor

Nu när jag fyllde jämt har jag fått en del grejer och pengar. Så nu sitter jag och funderar på hur jag ska förvalta pengarna på bästa sätt. Jag vill alltså inte köpa "slit-och-släng" för dem. Ibland önskar jag att det var som när jag var liten då mamma fick pengar till presenter av mormor och gamlamormor och handla något ovanligt fint till mig för dem, ofta kläder. Haft minst två uppsättningar med sjömansklänningar och liknade från sådana pengar. Dock är det inte kläder jag tittar på nu utan grejer. Jag har kollat in en helt underbar vas (har typ tre vaser) från Kähler desing som heter Omaggio, kan dock inte bestämma vilken färg jag vill ha.
Vidare finns också Höganäs servisen i äppleröd som jag börjat samla på. Fick ett uppstart av det i födelsedagspresent, men vill så klart få ihop till en hel uppsättning. Hittade en hemsida fler saker än de som man vanligen hittar ute och funderar på att beställa.
Jag behöver, utöver det jag vill ha, ordentliga mattor (gillar inte att frysa om fötterna och föredra vara barfota) men på den punkten är jag helt obeslutsam. Dels beror det på att mitt hem består av en mängd ihop plock, dels gammalt dels nytt. Sen har jag en del att slänga som behöver få komma till tippen som står i vägen här hemma så det är lite svårt få i ordning här hemma. Ska nog testa någon nytt i dagarna, få se hur det blir, men räkna inte med bilder, lägger bara upp bilder där röran inte syns.
Så det är lägget just nu. Obeslutsamhet. Fast möblera om ska jag nog göra redan i morgon om jag inte vaknar för sent, ska ju jobba natten sen.

Allt gott,
Ellinor